Om alla ändå vet

Hur långt går det journalistiska ansvaret?

Traditionellt bara till den egna utgivningen. För vem kan ta ansvar för en kändisblogg i England?

Den här ordningen utmanas nu. Inte för att någon önskar det, om jag får gissa, utan för att tekniken är i full färd med att springa förbi alla andra faktorer i publicistiken.

Sveriges kanske främste kändisreporter heter Daniel Nyhlén. Jag har sett honom i flera debatter, och han lyckas alltid provocera på samma sätt: Genom att inte vara en idiot, utan i stället proffs – men på ett kontroversiellt område.

Vid Publicistklubbens debatt i Malmö i förrgår diskuterades namngivningsjournalistikens grenar.

”Dagens kändisjournalister är klåpare. De rekryteras från obskyra sajter. De har ingen utbildning. De vet inte hur man kollar en källa, och därför skrivs saker som inte är sanna”, osade Nyhlén.

Deltog gjorde också kriminalreporter Per Lindelöw för att diskutera namnpubliceringar i samband med brott. Där ligger svenska medier ofta lågt.

”Men man kan ju alltid gå in på Flashback och se vem skurken är”, konstaterade Per Lindelöw med belåten min.

Jan Axelsson, grundare av Flashback.se, satt bredvid. Även han såg vid detta tillfälle belåten ut.

Axelssons tes är enkel: all information ska finnas. Moraliska eller politiska filter däremot inte. Bara om man fritt belyser ett fenomen kan man möta det med argument.

Flashback.se är mest för sitt diskussionsforum, där förtalet haglar. Om en ”stjärna” är ”mystiskt död” kan man alltid läsa teorier om allt från dödsorsak till privata detaljer.

Självmord är det klassiska exemplet. Ibland diskuteras om självmordsvallen har brutits – vilket är märkligt, eftersom den egentligen aldrig hållits. Undantagen är få; det tog tid innan vi fick veta att Harry Martinson tog sitt liv, att Vilhelm Moberg gjorde det. Då Ted Gärdestad omkom framför ett tåg ansågs självmord klarlagt. Men tidningarna krumbuktade och skrev allt utom själva ordet ”självmord”. Ett vansinnigt hyckleri, det behöver man inte vara Jan Axelsson för att tycka.

Den riktigt intressanta frågan är nu om svenska publicister har börjat räkna med ”Flashbackfaktorn” – det vill säga om de låter andra mediers publiceringar bli avgörande för sina egna beslut, oavsett om det gäller skvaller eller brottslighet.

En jämförelse: Jan Stenbeck byggde sitt affärsimperium på en tanke i fyra steg, vilket Per Andersson har åskådliggjort i sin biografi över honom.

1. Först kommer någon med en idé.

2. Sedan kommer någon med pengar, och köper idén.

3. Sedan kommer någon med makt, och sätter regler för idén.

4. Men – överraskning! – så kommer tekniken, och fintar bort alla övriga faktorer. Det är i det här ledet som Stenbeck-sfären täljt sitt guld.

Det vill säga: riksdagen försöker stoppa reklam-tv i Sverige – men någon uppfinner parabolantennen och börjar sända från England på svenska, och kan alltså strunta i lagen.

Kanske ser etablerade medier en parallell där tekniken slår ut publicistiken:

Vi kan lugnt låta bli att namnge skurken. Snart vet alla ändå, genom skvallersajterna – och utan att vi behöver ta något ansvar alls.

ANDREAS EKSTRÖM

medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion.