En tomte på loftet

Alla som någon gång provat att meditera känner till fenomenet: den inre pratkvarnen som aldrig kan hålla tyst. Just när man tror sig ha lyckats tömma sinnet på innehåll tittar han fram med små kommentarer som ”Tänker jag inte nu? Det går ju bra det här!” som snabbt går över i en beskäftig planering av middagen och andra väsentligheter.

Sinnet är vår största fiende, menade Buddha. Jag får en stark känsla av att Gabriella Håkansson är av samma mening när jag läser hennes nya roman ”Hjärnmänniskan”, ett riktigt elakt porträtt av den otyglade tankeförmågan.

Huvudpersonen, den kufiske enstöringen Hans Hermann Gustavsson, har nämligen en ovanligt högljudd inre röst, en hjärnmänniska som högst konkret huserar i hjärnans vindlingar, gör anatomiska stretchövningar uppe i amygdala, när han inte dikterar komplicerade traktater om människans natur. ”Heeermannn_...”, långsamt och med eftertryck uttalar hjärnmänniskan namnet gång på gång, till dess att Hermann lyssnar, skriver ner dess idéer i skrivhäften.

Det är en symbios som fungerar fint. Tack vare sin fenomenala hjärnverksamhet känner sig Hermann överlägsen sin omgivning, idel abderitiska halvmänniskor.

Men när Hermann får en resa till den indonesiska ön Semparangbang av sitt företag rubbas balansen. Hjärnmänniskan som ogillar sol och exponerad hud blir alltmer aggressiv och påstridig samtidigt som Hermann kommer på sig själv med att ifrågasätta själva grundbulten i deras gemensamma idéproduktion, tesen att ”utan kläder är människan inget annat än ett djur”. Kanske inte alla kroppsdelar måste vara täckta av åtsittande kläder? Det är ju trots allt ett tropiskt klimat på ön.

Visst är det schizofrent. Men Håkansson kan konsten att få galopperande vansinne att framstå som rationellt. Nu blir det ändå lite väl mycket elegant skrivövning av ”Hjärnmänniskan”. Berättelsens strama begräsning till utrymmet mellan ögonhålorna och atlaskotan är förvisso klaustrofobiskt kuslig men också i längden ganska enahanda.

Jag saknar den yvigt fabulerande Håkansson som med den lysande debuten ”Operation B” och uppföljaren ”Fallet Sandemann”, två vindlande oförutsägbara berättelser, tillförde den gotiska traditionen en postmodern knorr.

Slutligen, under den brännande solen i Semparangbang, bränner dock berättelsen till när Hermann, trött på den inre röstens trakasserier, börjar misstänka att något är fel. Kanske hjärnmänniskan inte är resultatet av evolutionens framåtskridande utan snarare ett fatalt misstag, ett virus eller en mutation. I den paradisiska miljön på ön drömmer Hermann om en tid före syndafallet, om människor ”som, innan hjärnbarken likt en hjälm av stål omslöt den mjuka däggdjurshjärnan, var ett med världen”.

Denna romantiska dröm om enhet, gemenskap, närvaro, är naturligtvis omöjlig. På sant gotiskt manér finns det ingen väg ut ur besattheten, ut ur labyrinten, bara ett fritt fall in i mörkret. På så sätt växer ”Hjärnmänniskan” till en existentiell betraktelse av människans dilemma, fångad som hon är i sin egen tankeapparat.

ANDREAS BRUNNER

journalist