Maktkamp i medierna

Det har hänt något med makten. Hur tillgänglig har den inte blivit? Carl Bildt och Margot Wallström bloggar, makarna Reinfeldt har blivit medial mönsterfamilj och bjuder hem livsstilstidningarna och skickar ut pressbilder från familjens fredagsmys. När den borgerliga alliansen lanserade sitt vinnande samarbetskoncept var träffarna förlagda hemma hos partiledarna. Pressen fick givetvis följa med till Göran Hägglunds villa i Bankeryd.

Vem styr denna utveckling, makten eller medierna? Det är det som bioaktuella ”The Queen” handlar om. Hur den gamla, aristokratiska och distanserade makten blir omöjlig när medierna kommer allt närmre celebriteterna. Drottningen tror att folket förväntar sig en regent som i alla lägen förmår att visa a stiff upper lip, men hennes ”värdiga” reaktion på Dianas död blir i allmänhetens ögon bara ett tecken på kyla.

Tony Blair, däremot, fattar medielogiken. Han vet att den närhet som medierna skapar till kändisarna ställer nya krav på tillgänglighet och känsloutspel. Och Blair är en förebild för svenska politiker. Utan hans framgångssaga hade svenska pressen aldrig blivit inbjuden till Bankeryd.

Egentligen är detta inget annat än en maktkamp. Antingen styrs man av pressen eller så styr man den. Antingen är man ett objekt i händerna på medierna, eller ett subjekt som kontrollerar bilden av sig själv genom att få medierna att gå i ens ledband.

Denna kamp kan bidra till att allmänhetens sympati för pressens villebråd ibland vacklar en smula. Om du bjuder hem medierna på bullkalas kan du kanske inte bli så förvånad om de sedan skriver om dig när du kör rattfull. Och ”offret” är inte alltid ett offer. Den som läser boken ”Insider”, skriven av Piers Morgan som var chefredaktör för Daily Mirror 1995–2004, kan inte låta bli att häpna över hur täta och personliga kontakter familjen Blair har med chefredaktören. ”Vi skulle aldrig drömma om att utnyttja vår graviditet för politiska syften”, försäkrar Tony Blair när tidningen vill skriva om Cherie Blairs oväntade graviditet. Ändå var det så det blev. När makarna Blair effektivt såg till att plocka nya tillgänglighetspoäng på sin graviditet var det tidningarna som blev maktens redskap, inte tvärtom.

Även prinsessan Diana var en ypperlig mediemanipulatör. Salman Rushdie skrev en essä, lämpligt betitlad ”Crash”, efter Dianas död som handlade om just detta, hur hon ”gav oss de tecken genom vilka vi kunde känna henne såsom hon ville bli känd”.

Men det finns en ironisk hake: ju mer Diana ville bevaka mediebilden av sig, desto mer höjde hon värdet på paparazzibilderna av de obevakade ögonblicken.

Diana ville inte vara ett objekt för vår fascination, utan ett subjekt, med möjlighet att styra sin situation. Som Rushdie skriver: ”I flykten från Objekt till Subjekt, från vara till mänsklighet, mötte hon sin död.”

Ja, allt som oftast slutar den som försöker styra medierna ändå som dess byte. I ”The Queen” finns det en gripande scen när drottningen blir fascinerad av en kronhjort som jagas på hennes ägor i Skottland. Vi förstår analogin: drottningen är liksom hjorten ett villebråd, precis som Diana var det.

Men det är inte hela sanningen. Det verkliga villebrådet i denna mediejakt är du och jag. Det är våra pengar, vår tid och vårt intresse som man vill komma åt. Vi är objekten. Kändisarna, då? Bara lockbete.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef