Förbjudna tankar

När den brittiske historikern Tony Judt – som förra året fick det österrikiska Kreiskypriset för sin monumentala bok ”Postwar” om Europa efter andra världskriget – skulle hålla en föreläsning på polska konsulatet i New York med rubriken ”Israellobbyn och USA:s utrikespolitik” ställde konsulatet oväntat och med kort varsel in evenemanget. Man hade av amerikansk-judiska påtryckningsgrupper som Anti Defamation League och American Jewish Committee fått veta att det vore olämpligt – med tanke på Polens antisemitiska historia – att öppna dörren för Judt.

Judt, som själv är jude, förespråkar en gemensam judisk-palestinsk stat och har dessutom talat väl om en artikel i London Review of Books (mars 2006) med titeln ”The Israel Lobby” där samma grupper som nu agerade namnges och kritiseras för sitt oproportionerliga inflytande på amerikansk utrikespolitik. Polske konsuln medger att han utsatts för vad han kallar eleganta och milda påtryckningar.

Vad frågan handlar om är vad en jude får säga och inte säga om Israel och Palestina, om framtiden och om möjliga vägar ut ur nuvarande återvändsgränd. Idag verkar tanken på en tvåstatslösning lika död som Judts enstatslösning, i alla fall om man tänker sig två stater som lever i fred och samförstånd.

Det är inte första gången judiska debattörer ryker samman om detta, vattendelaren går nog vid Israels oväntade seger i Sexdagarskriget 1967, vilket ledde till den ockupation av Västbanken och Golanhöjderna som pågår än idag, och den (möjligen) avslutade ockupationen av Gazaremsan. Bara några månader efter segern krävde författaren Amos Oz att Israel skulle börja förhandla med palestinierna om ett överlämnande av de ockuperade områdena: även en oundviklig ockupation korrumperar. Det var en modig markering vid en tidpunkt då det ännu var landsförräderi att ens tala med PLO.

Tony Judt har framfört tanken att konflikten mellan två folks lika rättigheter, de rättigheter som både judar och palestinier har att bygga en nation på samma område, kan lösas genom att Israel/Palestina blir en konfessionslös stat för alla sina invånare. Det är, säger Alvin H Rosenfeld i ”’Progressive’ Jewish Thought and the New Anti-Semitism”, utgiven av American Jewish Committee, detsamma som att ifrågasätta Israels grundläggande rätt att existera, idag och i framtiden.

Tidigare har dock denna tanke – en stat för två folk – varit en levande vision, också bland sionister även om den aldrig omfattats av särskilt många israeler. Men det var ändå en tillåten och respektabel hållning, som exempelvis filosofen Martin Buber intog, själv invandrad till Israel 1938. Ett land för två folk står för en möjlig utväg ur en situation som annars hotar att ge den judiska staten en ny särställning: inte bara Mellanösterns enda demokrati utan också den uthålligaste ockupationsmakten.

Att kritisera Israel är inte antisemitism, säger visserligen Rosenfeld, men antisionism ”har drag av antijudiska ideologier” och blir ”ett förräderi” vilket fyller honom med avsky inför judiska röster som därmed förråder såväl Israel som kampen mot antisemitismen.

Denna hårda och oförsonliga amerikanska debatt om hur konflikten Israel/Palestina kan lösas, och vilken roll judiska debattörer får spela, går igen i några nummer av Judisk krönika, där redaktören Jackie Jakubowski i ett upphetsat tonläge menar att Göran Rosenberg ”innerst inne” drömmer om ett Mellanöstern utan judisk stat, anklagelser som ekar de amerikanska. På det har Agneta Pleijel (som ingår i tidskriftens redaktionsråd) och Maciej Zaremba svarat att Jakubowski ägnar sig åt karaktärsmord och personangrepp i stället för att diskutera Rosenbergs uppfattning. Rosenberg själv genmäler (i DN) att föreställningen att Israel bara kan överleva som etnisk-religiös bastion är katastrofal för såväl palestinier som judar, och då inte bara i Israel.

Den uppflammande motsättningen mellan judiska debattörer kopplas i brittiska Guardian och i New York Times till USA:s misslyckande i Irak, men jag tror att man snarare ska söka ursprunget i två israeliska katastrofer: förra årets invasion av Libanon, och muren som avskiljer Israel från de områden som ska utgöra en palestinsk stat. Invasionen var Israels svar på den aggression som kom från libanesiskt territorium (men inte från den libanesiska staten), en överreaktion som ledde till oproportionerligt stort lidande i Libanon, förmodligen i strid med internationell rätt. Och muren som förväntas ge trygghet åt Israel är en symbol för misslyckandet med en tvåstatslösning (där murens dragning dessutom gör att Israel lägger beslag på ytterligare palestinsk mark).

När Israel i detta läge hotas av en tilltagande kritik blir svaret från skrämda proisraeliska kretsar, i USA såväl som i Sverige, en överreaktion, ett oproportionerligt aggressivt fördömande av judiska debattörer och skribenter som söker en lösning på en situation som inte verkar lämna så mycket hopp om en anständig framtid. Bakom ligger inte bara den gamla taktiken att höja rösten för att dölja att man har dåliga argument, utan den judiska diasporans olyckliga tradition att vara mer Israellojal än israeliska medier.

”Ett land för två folk” är inte en vanlig ståndpunkt i den israeliska debatten, men den finns. Att tysta Judt är att missa chansen till det som verkligen behövs: en öppen diskussion om alternativa vägar ut ur det dödläge Israel verkar befinna sig i.

KENNETH HERMELE

ekonom och lärare vid Växjö och Lunds universitet