Filosofer väljer sida

Vem skulle inför det svenska valet i höstas fått för sig att fråga landets filosofer vem de tänker rösta på? Men så stark är filosofernas ställning i Frankrikes offentlighet att Le Nouvel Observateur ägnar ett temanummer (15–21 februari) åt en gåta: Varför har så många filosofer lämnat vänsterfållan och sällat sig till Nicolas Sarkozys konservativa kampanj? Här finns kända namn som André Glucksmann och Alain Fienkelkraut.

Men Bernard-Henri Lévy, tillsammans med Glucksmann den nya franska filosofins främsta ansikte sedan 1970-talet, kallar sig fortfarande vänster och menar att det framför allt innebär att vara antiauktoritär. Därför utesluter han ur sin vänsterdefinition den icke-liberala vänstern, alla som ”kurtiserar islamister, som är nationalister, emot Europa, som ser Israel som en kräftsvulst och USA som djävulen”.

Den verkliga vänstern är den som kämpat mot kommunismen, säger Lévy med en av många slagfärdiga formuleringar, som gjorda för en av de tv-debatter där han varit ett stående inslag i trettio år. Det leder honom till att stödja Ségolène Royal även om han värjer sig: en intellektuell följer inte, han ställer frågor.

Det handlar som så ofta efter 11 september om synen på islamism, kulturrelativism och om USA:s roll i världen. Lévy går tillbaka till Sovjets invasion i Afghanistan, till krigen på Balkan och till vänsterkollegors kritik av EU-projektet, han kräver en större och aktivare roll för Frankrike i den internationella politiken, även med militära medel. Han stödjer USA:s båda invasioner av Irak – den lagliga såväl som den i strid med folkrätten – och är rädd för att Sarkozy vacklar när det verkligen gäller att visa handlingskraft, mot islamismen och mot Iran.

Han kallar det för ett vänsterprogram, som ska ställas mot den ”vänster” Lévy föraktar, representerad av tidskriften Le Monde Diplomatique och synlig i den nyligen tillkännagivna alliansen mellan Venezuelas Chávez och Irans Ahmadinejad, där olja, antiamerikanism och antisemitism går hand i hand. Det är i själva verket en reflex som kännetecknar den auktoritära vänstern menar Lévy: om USA är för, går vi emot.

Men alla filosofer väljer inte sida inför valet, många ställer sig utanför och säger att de aldrig förr varit med om en så icke-politisk, oprogrammatisk presidentkampanj, allting handlar om kandidaternas framtoning i medierna. Eller så gör man som Michel Onfray, författare till ”Handbok för ateister”: klassamhället är verkligt, och de små människornas väl och ve är det enda som spelar någon roll. Med en logik som inte är glasklar leder det honom till att vägra välja mellan Ségo och Sarko och istället föredra bonden José Bové, en av Attacrörelsens portalfigurer.

Det är inte utan att det känns som en mycket fransk, för att inte säga parisisk debatt – om vi begränsar Paris till några kvarter i centrala stan. Säkert kommer den att spela en mycket liten roll för valutgången. Som Le Novuel Observateur påpekar: tur att det bara är filosofer vi talar om. Hade det varit verkligt betydelsefulla personer, som fotbollspelaren Zidane, då hade valet varit avgjort.

KENNETH HERMELE

ekonom och lärare vid Växjö och Lunds universitet