En fördömd slår tillbaka

Det går inte att komma förbi Frantz Fanon. Alltid kritiserad av alla, men ändå kvar. Han är en stötesten.

Jag tänker naturligtvis på hans sista bok, ”Jordens fördömda”, som fortsätter irritera, provocera och kräva svar. Att läsa den är ett 200 sidor långt gräl. Förbannat bra sådant. Jag föreställer mig att han skrev den liggande, svårt cancersjuk, men stilen är framåtlutad. Som om både Fanon och boken befinner sig i språnget in i en ny värld.

Hans sjukrum skiftade mellan kontinenterna men omgavs av krigslarm. Ljuden från bomber, krossat glas och kulsprutor levde i hans inre. Fanon sov med berättelser från de tortyroffer han mött som psykiater. Algeriet frigjorde sig från den franska kolonialmakten och vred sig under repressionen. I Paris surrade rykten om statskupp. Varje morgon var kritisk.

Fanon summerade sin erfarenhet och skrev. Han hade växt upp på en kolonialö i Karibien, pluggat i Paris, slagits för Europas frihet och blivit en aktiv outsider i den algeriska frihetskampen. Slutsatsen var enkel: Världen skapas från det centrum där makten samlas, det är kolonisatören som skapar den koloniserade, det är europén som skapat ”afrikanen” – och alltid med våld. Uppdraget som han tänkte sig var att detronisera detta centrum och riva murarna: Europa, metropolen, borgarklassen, de vita människorna.

Och han skrev om våldet. Det som omgav honom på alla sidor med tvång och tortyr. Men han tyckte sig också se något annat vintern och våren 1961. ”Våldet är vägen till medling och försoning. Den koloniserade människan når sin befrielse genom och tack vare våldet.”

Tanken på våld övergick från nödvändigt medel till att få egenvärde, en existentiell handling som framkallade den nya fria människan. Den som skulle träda fram efter de långa förhören, den oförsonliga terrorn, den långsamma sjukdomen. Fanon hade tagit intryck av Sartre. Men nu var det inte caféborden i Paris, utan slagfältet i Algers gränder och därför en näraliggande slutsats. Men ändå omöjlig att acceptera. Och det är där, i just den meningen om våldet, grälen med Fanon alltid börjar.

Det är svårt att riktigt veta hur man ska läsa ”Jordens fördömda”. Är det en pamflett eller en filosofisk slutsummering? Redan i sin första bok ”Svart hud, vita masker” (1952) påpekade Fanon att han skrev i ett historiskt ögonblick, ett specifikt sammanhang, och inte hade anspråk att fånga tidlösa sanningar. Han brottades med sig själv, sin tid, sin värld och morgontidningens plågor. Och till sist skrev han med den totalt osentimentala stil som Raymond Chandler träffande kallat ”terrible honesty” – med förfärande uppriktighet. Det blir svårsmält.

”Jordens fördömda” översattes första gången 1962. Då var den ännu förbjuden i Frankrike. 1969 kom en ny, mer marxistiskt tillrättalagd översättning av Per-Olof Zennström, och det är den som nu ges ut igen. Jag undrar om inte bokförlaget Leopard borde kostat på den en helt ny. Men de har i varje fall lagt till en intressant introduktion av historikern Erik Tängerstad.

Fanon skrev innesluten av den stora rörelse som samlats i Bandung 1955, av den alliansfria rörelsen, av det nya begreppet Tredje världen som i första hand inte betecknade en geografi utan ett politiskt projekt. De nya oberoende länderna i Syd steg fram med hopp om en annan världsordning. Tängerstad påpekar att Fanon fullföljde intentionen från en krets radikala fransmän att Tredje världen skulle göras synonymt med det mer betydelseladdade Tredje ståndet.

Att Fanon avvisar de europeiska frihetsidéerna är en möjlig men ytlig läsning. I motsats till många vänner, som till exempel Aimé Césaire, gick han aldrig med i kommunistpartiet. Och i ”Jordens fördömda” finns en oväntad beundran för arvet från de franska och amerikanska revolutionerna. Det nya tredje ståndets uppdrag var att ånyo storma borgen för att befria friheten, släppa ut den från Europas bojor – frihet för några men inte alla – och göra den sant universell.

När jag läser med Tängerstads perspektiv öppnar ”Jordens fördömda” ännu en polemisk front, nämligen mot Tredje världens nya politiska ledare. Fanon blev kusligt sannspådd i sina farhågor om de postkoloniala staternas bittra framtidsöden. Han menade att det tredje ståndet inte utgjordes av de uppburna ledarna – Nasser, Sukarno, Ben Bella, Nkrumah – utan av massorna. En repris på Europas gamla fråga om folkmassorna, de upplysta eliterna och demokratin. Men Fanon ställde den i global skala. Den är fortfarande obesvarad.

Det är inte bara bokens aningslösa vurm för våldet som gör mig oppositionell när jag läser. Det finns mer. Jag kvävs av de återkommande generaliseringarna om ”folket” och ”folkets vilja”. Fanon placerar sig i rollen av allvetande berättare. ”Folket låter sig inte skrämmas av krutlukten.” Inte?

Han ligger på sjuksängen och förförs av det heroiska. Chandlers kyliga stilideal faller i de ögonblicken av honom. Förförelsen är maskulin. Hans fru Josie sitter bredvid och färdigställer boken. Men Frantz drömmer om män. Revolutionären och kolonisatören förenas av sitt kön. De starka manlighetsidealen är påträngande.

Under några avgörande år arbetade Fanon vid den psykiatriska kliniken i den algeriska staden Blida. Där mötte han de första tortyroffren. Tre decennier senare var staden mittpunkt i det algeriska inbördeskrigets skräckvälde. Våldet skapade kanske en ny människa. Men en fri?

Jag önskar att jag slapp Frantz Fanon. Men han tvingar sig alltid på. Och varje gång sliter han sönder mina förhoppningar om den goda politiken och reformismen. Dystert hör jag Dagens eko om nya självmordsbomber I Bagdad, krigshot mot Iran och varje gång står han där med sin förfärande uppriktighet. ”Dream on,” säger han med ett sarkastiskt leende och försvinner bort.

Fanon avled samma år som ”Jordens fördömda” kom ut. Han blev bara 36 år. Jean-Paul Sartre skrev ett olycksaligt förord. Josie Fanon bad förlaget ta bort det ur följande upplagor. Men det hängde med. Den här gången också. Läs det inte. Riv ut det.

PER WIRTÉN

chefredaktör för tidskriften Arena