Kravallernas trafikrapportörer

När jag var i Haight-Ashbury i San Francisco tidigare i år kändes sextiotalets aktivistanda fortfarande stark. Från den söta doften kring parken till kidsen i hippie 2.0-kläder som sålde politiska fanzine i anarkistaffärer.

När jag i torsdags följde kravallerna i Köpenhamn från datorn syntes ingen nostalgi. I stället en stark känsla av att gräsrotsmedierna som det talats om så länge nu spände sina muskler på allvar. Mellan stenkastarna på gatan och anhängarna där hemma fanns ett antal uppkopplade laptops. Flera sajter följde vad som hände, timme för timme. Christiania-tv sände direkt från gatorna och på en Myspace-sida rapporterades om soppkök och informationsplatser som satts upp i stan. Aktivisterna kunde få rapporter direkt i mobilen, genom en särskild waptjänst. Ungdomshuset har till och med återuppstått i virtuell form i Second life.

Det här är så långt ifrån kopierade aktivistfanzine man kan komma. Det är nya e-aktivister som flashar sin snabbhet och närhet för de större medieaktörerna.

På motkraft.net ringde folk till exempel in sina vittnesmål som kvickt lades ut på sidan. Upplysningarna om vilka vägar och broar som var öppna var slående lika traditionella trafikrapporter, med skillnaden att trafikredaktioner inte brukar varna för polisens civila fotografer eller beskriver hur det ”sprängs lite saker här och var”.

Det är som en actionfilm – från poliserna som surrades ner från helikopter på Ungdomshusets tak till mobiliseringstrummorna på nätet. Den upphetsade tonen liknar traditionell krigsrapportering, givetvis med den alltid medföljande propagandan. Aktivistrapporteringen är också ett slags nyhetsnarcissism: genom att ständigt sätta sig själva i fokus blir kampen till något större och mer dramatiskt än vad den egentligen är.

Kontrasten blev tydlig när jag på kvällen följde dansk tv. Kameramannen zoomade in några unga personer som drack öl. En tjej gick långsamt fram till brasan med en burk i ena handen och en stor påse i den andra. Hon slängde långsamt plasten i lågorna. Den på nätet utropade krigszonen liknade snarare sista dagen av Roskildefestivalen då man hellre bränner upp tältet än tar med det hem.

I huvudet hör jag electropoplåten om Ungdomshuset som lagts ut på nätet. Plötsligt känns det som en MTV-reklam där argumenten skalats ner till oneliners. En estetisk revolution. Uppdragna huvtröjor. Revolutionsmess som piper i fickan. Och bara ett telefonsamtal ifrån att bli gatans Åsne Seierstad.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen