Det knepiga ordet liberal

Liberal är ett besvärligt ord. Bråkigt.

Liksom syskonet liberalism. Eftersom ideologin rymmer allt från nyliberalismens ekonomism till den mer jämlikhetssträvande socialliberalismen är det upplagt för oreda närhelst ordet används.

Och förvirringen bara ökar i takt med att debatten hårdnar. I en artikel i DN diskuterade Amerikakännaren Erik Åsard nyligen hur innebörden i ”liberal” ändrats i den amerikanska offentligheten de senaste åren. I USA finns det knappt längre någon betydelseskillnad mellan liberal och vänster, skriver han, nu ”betecknar de i stort sett samma sak – med mediernas benägna bistånd har ’liberal’ gjorts till någonting extremt, en ytterlighetsuppfattning bland elitistiska snobbar som gärna brukar franska lånord och envisas med att läsa New York Times, dricka caffelatte och köra oglamorösa Volvobilar”.

Liberalernas tolerans och antikonservatism har i terrorismens tidevarv varit ett lätt byte för den kristna högern. Och därför är det politiskt självmord att beteckna sig själv som liberal i dagens USA. John Kerry, en sann amerikansk liberal enligt skolboken, gjorde allt för att inte bli uppfattad som sådan i förra presidentvalet. Det lyckades inte, och så var han stekt.

I Sverige går utvecklingen åt motsatt håll. Hos oss blir begreppet ”liberal” allt mer förknippat med högerpolitik. Inte bara för att Folkpartiet liberalerna doppar tårna i populismens grumliga vatten med sina batongargument, och inte bara för att många liberala hökar vurmade för en militär intervention i Irak, utan också för att liberalism allt oftare blir synonymt med nyliberalismens framgångsteologi. Göran Rosenberg konstaterade bittert i en krönika i fjol att liberalismen i Sverige blivit en ideologi för de framgångsrika, och efterlyste ”en liberalism som förstod att individens möjligheter förutsätter kollektivets skyldigheter. Var finns den idag?”.

Ja, den finns inte hos den svenska vänstern, som skyr ordet ”liberal” som pesten. När Nina Björk skriver i DN om liberalernas brist på miljöengagemang är ”liberal” och ”nyliberal” synonyma begrepp, och att vara liberal likställs med oviljan att ta hänsyn till något utanför sig själv. Och när Åsa Linderborg i Aftonbladet diskuterar det ”liberala hyckleriet kring de mänskliga rättigheterna” görs ingen skillnad på ”bombliberal” eller ”nyliberal” eller ”liberal”. Allt är delar av samma ondska: ”de mänskliga rättigheterna fungerar som maktens redskap att befästa sina positioner på ett sätt att ingen vågar ifrågasätta härskarens goda vilja”. Liberalerna är därmed maktens nyttiga idioter, tydligen alltid mer solidariska med USA-imperialismen än med världens offer.

Man få ta de där formuleringarna för vad de är: en del av den ideologiska pajkastning som präglar svensk debatt. I ena hörnan bombhögern, i andra bombvänstern. De mänskliga rättigheter båda sidor säger sig försvara blir snarast en förevändning för att slåss.

Förloraren i den där kampen är de många nyanserna i det problematiska ordet ”liberal”, som långt ifrån alltid är synonymt med en egoistisk framstegsteologi där marknaden är alltings mått, utan lika ofta handlar om något helt annat: våra skyldigheter att skydda andras rättigheter. I dessa dagar, när Mikael Wiehe i både DN och Sydsvenskan på allvar hävdat att Kuba ”försvarat” de mänskliga rättigheterna de senaste fyrtio åren, kan de skyldigheterna vara värda att påminna om.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef