Tomrummet ska fyllas

Det som är nytt i de nya moderaternas idéskrift ”Kulturen 2.0” är väl egentligen att de omfattar kulturpolitiken med någon grad av värme.

Annat var det förr. Från 70-talet och till för ett par år sedan var det nyliberalerna och marknadsfundamentalisterna som satte moderaternas dagordning. Kulturen mår bäst utan statlig och politisk inblandning, tycktes man mena. Det har Fredrik Reinfeldt ändrat på. Nu förbereder man i kulturdepartementet en stor kulturutredning, direktiv lär presenteras i maj, och häromdagen kom alltså en debattskrift på tjugofyra sidor med 83 förslag och ställningstaganden.

Med den arbetsfördelning som tycks gälla i regeringen kommer den framtida kulturpolitiken att formas av moderaterna. Vad vill de? Det mesta ska förbli som det är. Nyckelorden är desamma som vi hört i decennier: yttrandefrihet, delaktighet, mångfald, självständighet, bevarande, bildning och internationalisering.

Några strategiska förskjutningar kan anas: det blir mindre detaljstyrning av bidrag men starkare krav på uppföljning och utvärdering, och det blir mindre politisk inblandning i institutionernas styrelser. Bibliotekslagen avskaffas och man vill på det hela taget ha färre bindande regler. För barn och unga ska det mesta vara gratis, men därmed öppnar man underförstått för att vuxna kan få betala mer än idag.

Medierna spelar en viktig roll i den moderata kulturpolitiken. Mer än vart femte ställningstagande i ”Kulturen 2.0” gäller medierna. Men vill moderaterna verkligen SR/SVT:s bästa eller vill de bara försvaga bolagen för att kunna sätta en kniv i ryggen på dem så småningom?

Att Sverige är ett mångkulturellt land återspeglas över huvud taget inte i ”Kulturen 2.0” eller i den stora partimotionen från 2005.

Ingenstans sägs det något om att kulturlivet och kulturinstitutionerna ska spegla den kulturella, etniska och religiösa mångfalden. När man talar om kulturarv menar man enbart vad man kallar ”det svenska kulturarvet”. En ny lag ska slå fast att svenska är landets officiella språk och integration innebär, vad jag förstår av resonemanget, att alla talar svenska. Här är resonemanget i ”Kultur 2.0” så ofullständigt att det kan missförstås totalt.

I trettio år ställde sig moderaterna utanför den kulturpolitiska diskussionen och praktiken. Nu ska man fylla detta tomrum, men på något sätt vill man då visa att man anpassat sig. Den klassiska kulturpolitiken från 70-talet var uppbyggd kring berättelsen om rättvisa och fördelning och god konst till folket. Finns det några som upplever sig som kulturfattiga nuförtiden? Jag tror inte det. Idag måste kulturpolitiken legitimeras på ett nytt sätt och uttryckas i en ny berättelse.

Jag hittar ingen sådan ny berättelse i ”Kultur 2.0”. Ändå finns den där ute. Så här skulle man till exempel kunna resonera: Om vi vill behålla och förnya våra tillverkningsindustrier och bygga ut tjänstesektorn måste vi fördjupa kunskaps-, design- och upplevelseinnehållet i allt vi tillverkar och erbjuder. Vi behöver en samlad kreativitetspolitik som omfattar både kultur, forskning och företagande. Det finns många hjältar i en sådan berättelse, från Håkan Lans, Ingmar Bergman och Lars Norén till kulturskolorna, Hultsfredsfestivalen och Skype.

En ny kulturpolitik ska inte handla om att må gott utan om att ge järnet.

SVEN NILSSON

författare och tidigare stadsbibliotekarie i Malmö