Mot oändligheten - och vidare

Förra året ställde Jone Kvie ut en rymdhjälm i brons på Elastic i Malmö. Den låg på golvet, upp och ned som en kruka, kvarlämnad, borttappad.

Det blanka visiret speglade världen runt omkring, insidan var bottenlöst svart, som om världsrymden öppnade sig därinne. Det är ett av de finaste arbeten jag sett. Poetiskt, gåtfullt, gripande, estetiskt fulländat.

På Nils Stærk i Köpenhamn har han utvecklat hjälmen till en hel astronaut i naturlig storlek, också den gjuten i brons och vitlackerad. Rymdfararen står på knä och alla lager av skyddsdräkter är avskalade, kvar återstår bara hjälmen, en grov overall och kängor. Han skulle inte klara en sekund utanför rymdskeppets skyddande hölje.

Astronauten har inte samma omedelbara verkan som den ensamma hjälmen. På ett sätt är den tydligare och därmed mindre utmanande. Men den bär samtidigt på en annan gåtfullhet, nämligen astronautens knästående pose. Står han där av trötthet? Av apati? Sorg? Underkastelse? Ser han ljuset - eller mörkret?

Denna dubbla utsatthet - den fysiska genom den otillräckliga klädseln, och den psykiska genom posen - gör att rummet formligen vibrerar av sårbarhet. Det är inte av stolthet och nationalism människan erövrar universum i Jone Kvies konst, utan av tvingande nyfikenhet och vördnad inför dess storhet och skönhet. Astronauten är beredd att offra sitt liv för att få uppleva detta. Han är den mest extremistiske skönhetsdyrkaren.

Tidigare i sitt konstnärskap har Jone Kvie ofta hämtat motiv från det kollektiva medvetandet, till exempel atombombssvampen, hundratusentalsåriga stalaktiter eller berg som syns i bakgrunden på en 700 år gammal målning av Giotto. Saker och företeelser som sitter fastetsade på mänsklighetens gemensamma näthinna.

Om man betraktar den nu aktuella rymdkonsten som en fortsättning av rotandet i detta kollektiva medvetande, föds den vackra tanken att de flyter samman. Att det är ute i världsrymden våra idéer, drömmar och erfarenheter susar omkring, i oändlighet.

TOR BILLGREN

konstkritiker