Sprallig dikt på grönbete

”Dikter” är titeln på Malte Perssons andra diktsamling. En titel som bara är skenbart anspråkslös: i pluralformen döljer sig en smärre palatsrevolution. Persson skriver verkligen dikter – sällsynt i dessa dagar när koncept- och flödesdiktning trängt ut den avrundade formen – små texter om allt från Caravaggio och nyårsfirande till stilleben med öl och nötter. Och inte nog med det. Han kryddar med metaforer:

”Vilken frågespalt / kan svara på / hur hårt en skådespelare måste slå / sin garvsyrade känslas tändstål // mot den kärva tidens molngrå flinta / för att antända den fuktiga stubin / vars bomb tänkts att förinta / klosterdagars förkalkade rutin?

Hängde ni med? Alldeles lätt är det inte när Persson släpper loss bildflödet. I ”Dikter” kommer metaforerna i en sådan tät följd att de trampar varandra på hälarna. Processionen snubblar berusat fram över sidorna. Resultatet blir en smittande sprallig dikt på grönbete i språket, vidöppen för assonanser och allitterationer: ”en lyckligt / mousserande litteraturs / pratbubblor sorlar, / pärlar, världar.”

Samtidigt gör Malte Persson bruk av den romantiska traditionens hela uppsättning gester (retoriskt patos med diktjaget i centrum) och utrop (åh, ah, ack). Den gamla sonettformen får dessutom ofta rycka in som skyddsnät för att hålla styr på de bångstyriga versraderna. ”Serotonett” sjunger exempelvis signalsubstansernas lov:

”ty varje ord som droppade och blänkte, / på litteraturens spegelyta som en stjärna, / och tonerna och färgerna som stänkte // och bevattnade kulturens äppelkärna, / började med att någon tänkte; / med elektrokemiska processer i en hjärna.”

Det är faktiskt inte fullt så olidligt studentikost som det låter. Malte Persson förenar diktkonstens mest beprövade hantverksknep med en finurlig språkmedvetenhet som aldrig slår över i någon enkel ironi. Det hela liknar en lyckosam korsning mellan Stagnelius och Bengt Emil Johnson, fullblodsromantik och konkretism av modernaste snitt – på en gång.

Precis som förra diktsamlingen ”Apolloprojektet” från 2004 kretsar ”Dikter” ytterst kring frågan om det finns något original. Den gången sattes färden till månen inom citationstecken, den här gången är turen kommen till själva dikten och dess ämne.

I diktsamlingens bästa svit ”Tankar om morgonen” liknar morgonen mest en dålig videokopia av sig själv. Och när myten om Orfeus och Eurydike dyker upp mot slutet av boken suckar de medverkande: ”Vi vet ju vad som händer: nu vänder / jag, nu har jag tröttnat på det här, nu, nu, nu vänder jag // mig om”. Det är en myt satt på repeat.

Allt är kopior således. Men vilka kopior! ”Språkets änglar lägger sina ägg i allt / och infekterar det med mening”, skriver Persson och bjuder på en medryckande äggjakt. Vem som kom först, ägget eller hönan, spelar i slutänden ingen roll.

Dag ohoj!

Denna gruvjärnväg

en associationsbana;

detta huvud en planet

som med en trämasks fria vilja

korkskruvsaktigt borrar sig

igenom en oerhörd volym

av ingenting, om allting.

ANDREAS BRUNNER

journalist