Med känsla för snömos

Priset man betalar för att vara absolut modern är att man en dag blir omodern. Aktuellt exempel: Peter Høegs ”Den tysta flickan”, som Norstedts nu ger ut på svenska i Ann-Mari Seebergs översättning (jag recenserade boken när den kom på danska ifjol).

Att läsa denna efterlängtade roman från Danmarks litterära Wunderkind är som att stiga tillbaka in i 90-talets rekvisitaförråd och upptäcka att alla de postmoderistiska stilgreppen fortfarande står till buds, fast lite slitna, lite rostiga.

”Den tysta flickan”, som handlar om en mysteriös tyst flicka som hamnar hos den osedvanligt musikaliskt begåvade men deprimerade clownen Kasper, är ett försök till ett romanfyrverkeri i fröken Smillas anda, men Høeg har nu bara känsla för snömos. Det mest besvärande med denna roman är inte att den bygger på en helt föråldrad estetik (fast actionthrillern möter Martin Buber is so nineties) utan att den är en rätt skrikig och oreflekterad new age-bok om vårt behov av stillhet och andlig reflektion.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef