Inga böner hjälpte

En efter en har Pakistans cricketidoler smugit sig hem efter fiaskot på Jamaica. VM-favoriter men utslagna av blåbären från Irland i första ronden. Och femton timmar efter fiaskot mördades lagets brittiske coach, Bob Woolmer, i rum 374 på lyxhotellet Pegasus i Kingston.

Syndabocken, pakistans lagkapten Inzaman ul-Haq. Foto: B Bangash/AP

Syndabocken är utsedd: lagkaptenen Inzamam ul-Haq, 37, gjorde en dålig insats. Men viktigare är att han islamiserat en stor del av laget.

”Med sina vildvuxna skägg liknar många av dem talibaner och de tycks se cricket som ett slags jihad”, skriver tidningen The News i en ledare som menar att idolerna försämrar nationens redan dåliga image.

Laget är ett mikrokosmos av det pakistanska samhället: hälften är hängivna predikanter för Allah medan resten är lagom troende muslimer, två av dem ganska liberala.

Utvecklingen har skett gradvis och parallellt med den i samhället. Mullan i kaki, generalen och diktatorn Zia ul-Haq, utnyttjade metodiskt islam och radikaliserade mullorna för att stärka sin egen makt efter statskuppen mot folkvalde Ali Bhutto i juli 1977.

Varken sport eller kultur stod emot strömningarna och cricketlaget förvandlades från en samling levnadsglada playboys till en hop dominerad av religiösa zeloter.

Islamisternas första stora byte var Imran Khan, nationalhjälten som efter VM-segern 1992 framträdde som pånyttfödd muslim. Men till skillnad från dagens idoler så har han vägrat att anlägga skägg och skyltar inte med sin tro.

Inzamam ul-Haq och sex andra i laget är medlemmar i Tablighi Jamaat, en aggressiv men påstått opolitisk islamsk predikantrörelse som står för renlevnad och bön med Koranen som enda rättesnöre. När laget tävlar hyr man alltid en svit som bönerum och även om deltagandet är ”frivilligt” så är alla angelägna om att ligga väl till hos lagkaptenen.

De kollektiva bönestunderna skapar ett hårt tryck på de ”icke rättrogna”. För två år sedan drevs lagets ende kristne spelare, Yousaf Youhana, att konvertera till islam. Han är nu en av hetsporrarna i Tablighi.

Inför årets VM beskrevs laget i urduspråkiga medier som ”sammansvetsat av Allah”.

”God anda har förändrat och stärkt oss”, sa förbundschefen vid avresan till Jamaica.

Men sprickorna var uppenbara. Flera av spelarna anser att religion är en privatsak, och en förklarade för BBC att han gillar nattklubbar, sex och även whisky.

En tillbakablick avfärdar talet om religiös övertygelse som en ”magisk formel” på cricketfältet. Flera idoler har tappat spelstyrka när de lagt sig till med skägg som tecken på sin hängivelse åt Allah. Böner hjälper inte.

Cricketförbundet har vädjat om ”balans” mellan religion och sport. Men de Tablighitroende bär sina skägg som emblem för sin tro och i VM kallade publiken dem för talibaner.

Det finns visst fog för det: sekten, världens största väckelserörelse, är antivästlig, har inslag av wahhabism och kan direkt länkas till olika jihadgrupper i Pakistan och andra nationer.

I liberala kretsar i Islamabad ser många förödmjukelsen i VM som ett gott omen. I bästa fall kan det leda till en separation mellan sport och religion och en uppbromsning av den alltmer hotande islamiseringen av en nation som föddes som sekulär.

BO GUNNARSSON

journalist bosatt i Tokyo