I skuggan av våldet

Blicken är riktad rakt in i kameran, och pojken sjunger. Han sjunger om ett övergrepp, om när Farc-gerillan i Colombia av misstag eller med avsikt skickar en granat rakt mot kyrkan där han och andra bybor tagit skydd. Bakgrunden är avskalat vit, hans sång går rakt ut och naglar fast oss som lyssnar.

Om detta visste vi ingenting, inte om just detta lidande och just dessa döda. Men hans blick och röst vittnar om det oerhörda, godtyckliga och vardagliga våldet. Med de ord som är hans, med de rim och omtagningar som också antyder att detta ännu är ett sätt att berätta, bland de fattiga och ofta knappt läskunniga lantarbetarna i Colombia.

Juan Manuel Echavarrías film ”Bocas de ceniza/Munnar av aska” (2003–2004) är ett av de konstverk som berört mig starkast. Den har dokumentärens närvaro, och en helt avskalad och ren form. Inget tillagt, inget redigerat. Bara ansiktena och rösterna. Män i olika åldrar och en kvinna sjunger om det självupplevda, om dödande och folkfördrivning, om känslan av maktlöshet och ofta om förtröstan på det enda som återstår att tro på, en gud, trots allt. Mitt i detta ryms också en tacksamhet att ha överlevt.

Filmaren, fotografen och författaren Juan Manuel Echavarría (född 1947) fick med ”Munnar av aska” ett stort internationellt genombrott på förra Venedigbiennalen. Därefter har han betydligt oftare visats på utställningar i Europa och USA. Ett längre utdrag av denna film visades i SVT:s ”Format” 2005.

Titeln anspelar naturligtvis på sångarna själva, men är också namnet på Magdalenaflodens mynningar, floden som genomströmmar Colombia och där offren för mord, inbördeskrig, narkotikakrig och förföljelser kastats under det snart halva århundrade som våldet härjat i landet. Armén, gerillan, högermilisen, knarkhajarna – alla agerar de på samma blodiga spelplan, där bönderna alltid varit bland de första att offras.

Nu visas denna och två andra filmer (”Bandeja de Bolívar/Bolívars fat”, 1999, och ”Guerra y pa/Krig och fred”, 2001) av Echavarría i Malmö konsthalls lilla biograf och föreläsningssal. Arrangörer är frilanscuratorn Marianna Garin och konstnären Luca Frei, som under den samlande titeln ”Public Manifestations of Creative Dissent” gjort visningen möjlig.

En publikation med ett mycket läsvärt samtal mellan arrangörerna och Echavarría utges samtidigt. Detta är en av vårens viktigaste konsthändelser i Malmö, och det slår mig hur sparsamt det blivit med utblickar mot konst från andra delar av världen än det omedelbara närområdet. Här borde Malmö konsthall spela en betydligt mer aktiv roll, inte bara med sina jätteinstallationer, utan med korta och gärna kontroversiella verk. Juan Manuel Echavarrías filmer visas bara under denna vecka. Pinna på!

PONTUS KYANDER

konstkritiker