Per Engström skriver mest om lyckan

Per Engström sköter bokhandeln på Malmö konsthall och dessutom tidskriften och förlaget Pequod. Inte så konstigt kanske att det tog femton år för honom att skriva en uppföljare till debutboken från 1992.

Du har valt en väldigt säregen titel för din bok.

– Jag kom på två titlar egentligen. Arbetsnamnet var ”Arbetet med lyckan”. Men så fick jag så egendomliga besvär med det namnet. Det började kännas som en undertitel. Och så fick jag fler idéer och kunde inte välja.

Bokbranschen och läsarna är besatta av genre. Men din bok låter sig inte genrebestämmas. Hur ser du på det?

– Det är så jag vill ha det. Förlaget undrade vad de skulle skriva på omslaget. Plötsligt såg jag att de hade satt dit ett ”roman”. Det där tar vi bort, sa jag. Ska det stå noveller? Inte alls. Det ska inte stå någonting mer än titeln. Jag är inte intresserad av att ge en förväntning och sedan bryta mot den.

Per Engström. Foto: Lars Dareberg

– Det är en samling historier. Små historier. Några av dem är regelrätta noveller i någon mening. Andra är andra sorters texter.

Det anses i alla fall att du har skrivit en bok som huvudsakligen handlar om lycka. Sant eller falskt?

– Jag tror att den gör det. Jag hoppas att den gör det. Först nu när jag är färdig kan jag i någon mening bli läsare av min egen bok. Den är ju ett resultat av sex eller sju år av väldigt långsamt skrivande. Små historier som både hör ihop och inte gör det. Jag har ett jobb, jag är småbarnsförälder, jag sköter en tidskrift och ett förlag. Mitt eget skrivande har kommit sist. Det har blivit något jag har gjort när familjen har somnat.

Har det varit en lång väntan även för dig?

– Alltså, för bokens skull har det varit bra. Jag läste en intervju med skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist. Han har ett mått: när han blir rädd själv, då är han på rätt spår. För mig var det så att när jag kände att det smög sig in ironi eller svärta, då blev det inte bra. Jag var tvungen att vara på ett speciellt slags lätt humör för att skriva. Och det är man ju inte alltid.

Flera berättelser i boken har rubriken ”Adiantum”. Det betyder ”bukettgrönt”, enligt uppslagsboken. Hur menar du?

- Jag sprang på det där ordet av en slump och tyckte att det var fint. Man kan se mina historier som en blombukett. Då blir mellanhistorierna ”Adiantum”, alltså det gröna och diskreta mellan blommorna. Dessutom låter det lite lärt, även om det är enkelt. Det tilltalade mig.

Bokens berättelser utspelar sig på många olika platser. Du verkar hemma nästan överallt.

– Jag föddes i Värnamo och har flyttat runt en del. Jag har bott 18 år i Malmö nu. Men jag har börjat längta efter skogen. Den där bokskogen med sina sågspånsspår, den förslår inte riktigt. Ribban i alla ära, men det är inte samma sak som klipporna i Bohuslän. Det är väl ett ålderstecken, att jag kan tänka mig att flytta ut på landsbygden. Det låter som om jag klagar¿ och det kanske jag gör också. Men det finns mycket jag tycker om i Malmö. I dag tycker jag att det är riktigt, riktigt konstigt att vistas i andra svenska städer. Fan, där är ju bara svenskar, tänker jag. Konstigt. Malmö kämpar ju med det här, men det är ändå en stor fördel att bo här och förstå: Så här ska världen se ut. Så det är mycket jag gillar. Men man ska inte sluta klaga för det!

Det är femton år sedan din debut, diktsamlingen ”Noggrant prat”. Varför?

– Vi drog i gång tidskriften Pequod i samma veva. Man sätter ihop och skapar något, plockar in, presenterar¿ Det är kanske så att samma typ av energi har gått åt där? Att jag har fått utlopp för samma kreativitet? Men visst. Jag trodde länge att jag skulle bli en enboksförfattare. Jag är lite överraskad av att det kom en bok till.

Och vad ger du ut om femton år?

– Först var det en diktsamling, nu är det små berättelser. Nästa gång blir det en roman, och så till sist en självbiografi över mitt långa författarliv. Haha.