Ranelid skriver öppet brev till Bush

När det nu står klart att Björn Ranelids nya bok får titeln ”Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet”, så kan man kanske tänka sig att Ranelid kommer att fortsätta på den inslagna vägen:

Att han får många läsare – men också kritik från personer som har svårt för Ranelids storslagna stil.

– Det är en stridsskrift. Något liknande har aldrig skrivits. Jag har faktiskt redan berättat om boken i samband med uppläsningar, men inte talat om den i medierna förut, säger Björn Ranelid när Sydsvenskan når honom.

Björn Ranelid låter George W Bush få sina fiskar varma.

– Jag tar med George W Bush på en resa genom världen. Jag ger honom hans livs första pass. Och boken är helt autentisk. Alla står med sina riktiga namn. Den handlar om allt det du inte får läsa i böcker om poliser på Ystads gator eller i fiktiva centraleuropeiska städer. Om de 152 dödsdomar som George W Bush undertecknat. Om hans barndom. Jag håller honom som ett klaräpple i min äppellund i Kivik, säger Björn Ranelid.

Och något viktigare har enligt upphovsmannen inte utkommit i Sverige på 40 år.

– Eftersom den handlar om en enda man med så enorm betydelse. Hade jag ägt 50 miljoner kronor hade jag tryckt upp boken i tre miljoner exemplar och sett till att alla de svenskar som aldrig läser hade fått varsin. Min agent säger att den borde tryckas i 30 miljoner ex, för han har aldrig läst något liknande. Men det uttalar jag mig inte om. Dessutom kan detta vara det sista jag skriver.

Varför?

– Ah, jag orkar inte gå in på det. Det har varit så mycket lögner och förtal... Det viktigaste är de här människorna. Du vet, jag är inte särskilt antiamerikansk. Jag vill att George W Bush ska få läsa sådant som ingen skriver till honom, om han nu någonsin i sitt liv får läsa detta. Och jag skulle önska att jag inte fanns med som namn på omslaget heller. Det här är berättelsen om riktiga människor. Elisabeth B Lindgren i Örebro, och hennes man Lars, de driver ett behandlingshem. De är centrala i berättelsen.

Och så ett ord till från Björn Ranelid innan spaltutrymmet tar slut för denna gång:

– Dämpa nu mig, och låt de andra personerna framträda. De är viktigare. Jag hade inte kunnat skriva boken utan dem.