Ekivoka samtal

Tänk så här. Tio grabbar sitter och snackar sex. Tidningen Slitz plitar ner allt och kör rubriken ”Ocensurerat: så här vill killar ha det”. Samtalet kretsar kring lösvaginor, oralsex och förbjudna fantasier med våldsinslag. Utan att ha kontrollerat gissar jag på att den här typen av artikel publicerats ett antal gånger.

Föreställ dig nu att tidskriften Bon – med skyhög kulturcred – gör exakt samma sak men byter ut killarna mot författare, musiker och konstnärer. Det pratas lösvaginor, oralsex och förbjudna fantasier med våldsinslag. Skillnaden är att det första skulle dömas ut som sunkigt i kulturkretsar. Det andra är däremot progressivt.

I sitt senaste nummer har Bons redaktion inspirerats av tjugotalets surrealiströrelse i Paris som hade rundabordssamtal om sexualitet. Utgångspunkten är att sex ses som lågkultur. Det är för mycket Britney Spears och ”Big Brother” och för lite avantgarde, resonerar redaktionen som därför låtit författaren Sigge Eklund leda tre ekivoka samtal med Gudrun Schyman, Rockytecknaren Martin Kellerman och ett tiotal andra personer.

Samtalen är nakna. Sigge Eklund berättar att han runkat 15 000 gånger, en annan avslöjar att han sugit av sig själv.

Pratas det då för lite om sex på ett intellektuellt sätt? Ja, kanske. De flesta har ett stort behov av att läsa om hur andra gör. Man vill känna sig normal. Så när Linna Johansson, krönikör på Expressen, berättar i Bon att hon porrsurfade mycket under sin graviditet är det många trista tabun som bryts.

Flera av kvinnorna avslöjar också sexuella fantasier som uppenbart utgår ifrån mannens blick. Quetzala Blanco beskriver den ultimata porrfilmen som två sextonåringar med en ful lärare. Men Sigge Eklund är uppenbart ointresserad av att nysta vidare i det. Han känner själv inte av samhällsstrukturer i sängen. Sex gör i stället att han når något inom sig ”som inte är präglat av samhället”. Gudrun Schyman kommenterar torrt ”Jaså”.

Han verkar ha en slags helig opåverkbar kontakt mellan intellekt och sexualitet. Jag får en otäck bild i huvudet av att han gärna hade guldpläterat lemmen, om han bara kunde.

Underligast är ändå att Bon inte vill befatta sig med diskussionen om vem som definierar sexualiteten. Som om en finkulturell inställning till sex inte kan innefatta moraliska diskussioner. Här har i stället alla maktaspekter tvättats bort.

Som när Karl Andersson från gaytidningen Destroyer beskriver att upptäckten av prostitution var en positiv sexuell vändpunkt i hans liv. Sigge Eklund säger att det låter intressant och går vidare till nästa ämne.

”Intressant”. Det finkulturella samtalet är räddat.

Det är ingen nyhet att sammanhang är allt. Vem som säger vad i vilket forum. Bon hade aldrig tuttat ihop Ulf Lundell, Björn Ranelid och Jan Guillou till ett samtal om sex. Tidskriften är fjättrad av sin mediala dress. Utförandet blir det viktiga: estetiska bilder och ett samtal som lånat glitter från 20-talets franska intellektuella.

Bon levererar en plattform där framgångsrika kulturpersonligheter till och med kan avslöja våldtäktsfantasier utan att det ska framstå som smutsigt. Det är ett elitistiskt poserande som nästan får mig att vilja stödprenumerera på Slitz.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen