"Kan ni inte låta oss leva som människor?"

Jag vill komma med ett förslag: dra åt helvete. Jag menar alla er som ockuperar ambassader och plundrar livsmedelsaffärer, som vill förbjuda georgiskt vin och estnisk ost – mobben som härjar vilt och ostraffat, som kluddar ner gravstenar med målarfärg, jag tänker på alla er politiker som av egoism och maktambitioner håller liv i aggressioner och hat, alla er som tjänar pengar på fiendskap, hat och vapen som ni köper och säljer, jag tänker på alla tullare som skinnar resenärer, byråkrater som stjäl pengar från behövande, jag tänker på ryssar och ester, georgier och tjetjener i alla åldrar, män som kvinnor.

Kan ni inte låta oss leva som människor?

Ni har blivit lite väl många på sista tiden, den enda trösten är väl att ni åtminstone slåss med varandra. Men lämna vanligt folk i fred. Miljoner normalt funtade människor – lärare, läkare, arbetare, butikspersonal och taxichaufförer vill leva ett liv utan fiendskap och hätskhet, utan alla de problem som ni tvingar på oss.

Vi vill arbeta och tjäna pengar att leva för, uppfostra våra barn under mänskliga villkor och inte under hot om krig och terror. Vi vill tillbringa våra fjorton dagars semester på något trevligt hotell i Georgien, på Krim eller i Estland. Varför kan vi inte det? Vi vill dricka georgiskt och moldaviskt vin, äta ost från Estland och grönsaker från Azerbajdzjan.

Varför vill inte ni leva som vanligt folk? Man kan komma överens om allt, bara det finns lite god vilja. Man kan till och med komma överens om var ett sovjetiskt krigsmonument ska stå, mitt i centrum av stan eller på en krigskyrkogård. Det gäller bara att anstränga sig en liten smula och försöka tänka sig in i vad som rör sig i huvudet på de där andra människorna. Ester är inte tvungna att älska sovjetsystemet efter all kollektivisering, industrialisering, förtrycket mot det egna folket, såväl som alla främmande, de måste inte ens älska vår soldat, befriaren.

Gravar skall vi akta och vårda, ja. Varje normal människa som inte är en gangster eller en galning måste visa respekt för främmande gravar. Och sina egna. Men ni har inte lärt er att visa denna respekt ens för era egna gravar, hur kan ni då kräva att ett annat folk ska göra det? Här, i vårt eget land, i en utkant av vår egen huvudstad, gräver man upp en begravningsplats som tillhör oss och ingen annan för att ge plats åt ett ekonomiskt ”intressant” projekt, men nu hörs inte ett knyst från våra käcka och företagsamma pojkar.

Vi är trötta på er, grabbar. Gör något nyttigt i stället. Det finns mycket som behöver göras i det här landet. Ta bara våra barnhem, vårdinrättningar, den fördärvade jorden, det förgiftade vattnet. Jag behöver inte nämna alla mutkolvar på alla nivåer i samhället. Om det finns en gnutta heder i er och om ni har andra intressen än att lyssna på politiskt skitprat, så finns det riktiga människor runt omkring er som har riktiga liv att leva. Kom igen.

Det finns ett rum av kultur som skapas av musiker, författare, vetenskapsmän, konstnärer, arkitekter. Det är det enda som alltid återstår oss. Kriget skapar inga värden, det efterlämnar ingenting mer än högar av döda människor och metallskrot, invalider och föräldralösa barn. Se bara på Groznyj – var detta verkligen nödvändigt? Vem är segraren i det kriget?

Kulturen, vare sig det gäller Beatles eller Arvo Pärt, Andrej Platonov eller Jan Kross, Pavel Kuznetsov eller Ülo Sooster, ger oss en fast grund att stå på. Mänsklighetens fortlevnad står och faller med kulturen, den är livets enda garanti. Men de platser dit våra käcka gossar kallar oss luktar förödelse, krig och död.

Hör på! De flesta av er är unga. Just nu formas er framtid. Om ni vill sitta i skyttegravar, så kommer ni att få det. Krig är den största vidrighet som överhuvudtaget kan tänkas. Till och med ett mycket litet krig som förs med begränsade styrkor och i ett mycket litet land.

Nej, att be er dra åt helvete är alltför enkelt. Mycket bättre skulle det vara om ni stannade upp ett ögonblick och tänkte efter, om var och en brukade sitt eget förstånd. Inte det kollektiva. Det kollektiva är för stort och för oansvarigt och för sitt eget liv ansvarar var och en personligen. Och i krig är döden högst personlig...

LJUDMILA ULITSKAJA

rysk författare

Översättning: Bengt Samuelson