En nödvändig skilsmässa

Under flera år diskuterade personalen på Sveriges Radio hur företaget borde förändras. Lyssnarna var för vita, gamla och alltför många hade penis. Men när den nya organisationen väl lanserades gick det i racerfart. Flera program såldes ut och medarbetarna fick snällt vänta på att bli beställda till nästa säsong. Deras idéer verkade också ha sugits in i ett svart hål. Mångfald, sa Örn. Radio för alla, sa ledningen. ”Vofför gör ni på detta viset?”, svarade personalen.

När kritiken har haglat på internmöten har vd:n Peter Örn leende svarat att det visar hur mycket folk bryr sig om Sveriges Radio. Hans teflonbeläggning har gränsat till det masochistiska.

Hans avgång kommer tyvärr inte att leda till några större förändringar. Förtroendeklyftan mellan ledningen och personalen är så djup att Strindbergs ”Dödsdansen” framstår som en romantisk komedi. Skilsmässa är nog enda lösningen. Men att över trehundra radiomedarbetare är villiga att ta emot avgångsvederlag visar att cheferna snart kommer att behöva hoppa in bakom mikrofonerna.

Radioledningen har mycket att stå till svars för. Tyvärr har en del av kritiken hamnat snett. Radioprofiler som Björn Elmbrant och Mikael Olsson har tagit på sig rollen som språkrör för alla polopretton. Vanskötseln av Sveriges radio behöver lite mer finkalibrerad kritik än att jorden kommer gå under för att Annika Lantz hörs i P1.

RAKEL CHUKRI

medarbetare på kulturredaktionen