Kulturjournalistisk generationsklyfta

För några år sedan ville danska Weekendavisen etablera sig i Sverige. Något liknande denna veckotidning, späckad med djuplodande kulturjournalistik, finns ju inte på den här sidan Sundet. Men efter att ha gjort en grundlig marknadsundersökning beslöt sig danskarna för att inte genomföra satsningen. Orsaken? För att de upptäckte att vi i Sverige till stor del saknar det som är Weekendavisens bärkraft: en oenig offentlighet.

Weekendavisens chefredaktör Anne Knudsen berättar historien på ett seminarium om kulturjournalistikens framtid på Malmö högskola på onsdagseftermiddagen. Det är en spännande uppsättning talare. Lawen Mohtadi – redaktör för kulturtidskriften Slut – talar om vikten av ett personligt perspektiv, hur världsbilder kan sprängas genom att gifta samman lokala berättelser med globala frågor, och att varje svensk debatt rymmer ett antal förutfattade premisser som alltför sällan ifrågasätts.

Men ironiskt nog blir det just ett antal sådana premisser som dominerar också den här tillställningen. De tydligaste premisserna blir ifrågasatta, som idéerna att kulturjournalistiken har försämrats och kommersialiserats.

Anne Knudsen konstaterar att det är kommersialismen som ger Weekendavisen dess oberoende och påpekar att det är värre med den ekonomi som annan kulturjournalistik måste förhålla sig till, som inte handlar om pengar utan om social prestige och personliga lojaliteter. Och Peter Wennblad på liberala tidskriften Neo konstaterar att det inte är kulturjournalistiken som är i kris utan kulturredaktionerna.

Under seminariet träder det fram en bild av en kulturjournalistik som berövats sitt centrum: nu myllrar det av reflektioner och subkulturer på nätet och i olika tidskrifter, och med bara ett par musklick har den intresserade läsaren tillgång till en enorm bank av texter, på alla världens språk.

Samtidigt finns resterna av centrum kvar i salen, där de dominerar samtalet. För dem är den självklara referensen fortfarande de stora kultursidorna, och de ser hela tiden till att föra tillbaka diskussionen till välkända hjulspår. Med stor pondus blickar de nostalgiskt tillbaka mot det förflutna eller skapar välformulerade bilder av framtiden, medan de som representerar framtiden blir allt tystare i salen.

Som när Lawen Mohtadi refererar till författaren Katarina Taikon som initiativtagare till romernas medborgarrättsrörelse i Sverige. En äldre kollega tillrättavisar henne och påpekar att det var Ivar Lo Johansson som startade den debatten. Mohtadi svarar att Taikon var mycket kritisk till Ivar Los beskrivning av zigenarna – som han kallade dem – men hon tar ingen strid.

Och varför skulle hon det? Hon har bara talat om vikten av perspektiv: dels Taikons men också sitt eget, när hon som ung skribent reflekterat över det som hände i Sverige för mer än fyrtio år sedan. Man önskar att den äldre generationen skulle förmå använda det perspektivet för att utmana sina egna erfarenheter, istället för att bekräfta sin redan etablerade världsbild.

Avslutningsvis höjer den kanske yngste deltagaren i salen rösten. Han är upprörd över att alla har talat om sin egen roll, medan ingen har talat om läsaren. Själv efterlyser han en mer konfliktorienterad kulturjournalistik. Och vem vet, med fler sådana läsare kanske det kommer en tid när också Weekendavisen kan etablera sig i Sverige.

FREDRIK PÅLSSON

frilansjournalist