Den äktsvenska hederskulturen

För tre veckor sedan stenades den 17-åriga Doaa Khalil Aswad till döds av manliga släktingar. Orsaken var att hon ville gifta sig med fel sorts man, en muslim, i norra Irak. Ett klart fall av hedersvåld, bevittnat av tusentals människor – inklusive poliser – som inte gjorde någonting för att hindra det bestialiska mordet. Sedan filmsekvenser lagts ut på nätet har flera internationella protester framförts till kurdiska myndigheter med ett enda krav: stoppa hedersvåldet!

Såväl internationellt som här hemma pågår ett arbete för att skydda offer för hedersvåld. Och det är bra. Den nya regeringen har lovat att ta tag i frågan. Och det är också bra. Samtidigt finns ett orosmoment i hur hedersvåld uppfattas. Det finns en tendens att relatera hedersvåld till specifika kulturer, religioner eller etniska grupper, vilket stigmatiserar och skapar ett vi-och-dom-tänkande.

Missförstå mig rätt. Hederskultur existerar och den måste motarbetas. Begreppet hederskultur skapades inte av smygrasister för att med kvinnans utsatthet som slagträ slå ner den mörke mannen, vädra islamofobi eller förespråka en mer restriktiv flyktingpolitik gentemot asylsökande från muslimska länder.

Termen hederskultur definierar ett socialt beteende som vill upprätthålla heder, genom att avlägsna den skam som sexuellt umgänge som anses bryta mot samhällets normer medför. Hedersvåld och hederstvång är inget annat än vålds- och tvångsmekanismer som används för att disciplinera människors sexuella beteende och sexualitet.

De kulturella normerna för sexuellt umgänge och sexualitet är samhällsspecifika, likaså tvångs- och våldsmekanismerna. I ett samhälle kan sex utan äktenskap och homosexualitet vara accepterade, i ett annat kan dessa vara tabu. De olika vålds- och tvångsmekanismerna kan likaså kulturellt motiveras eller förkastas i olika samhällen. På så sätt kan de olika uttrycken för hederskultur se olika ut i olika samhällen och olika samhällsgrupper, men det bara bekräftar att fenomenet hederskultur är universellt och därför också måste motverkas universellt.

Debatten om hederskultur lider av en begreppsförvirring när det kommer till praktiska åtgärder. I stället för att se, förstå och delta i kampen mot hederskultur som en del av människors sexuella frigörelse har hederskultur blivit en het exotisk krydda i samhällsdebatten. Många debattörer utgår ifrån att hederskultur inte existerar i Sverige och en majoritet av politikerna är eniga om att åtgärder mot hederskultur måste riktas till de familjer som kommer hit från andra länder.

En av orsakerna bakom den breda enigheten är att varken homorörelsen eller kvinnorörelsen har problematiserat hedersbegreppet i kampen för sina rättigheter. Det är först på senare år som folk inom RFSL insett att homosexuella människor i Sverige är utsatta för en äkta svensk heteronormativ hederskultur, som inte drar sig för vare sig psykiskt, fysiskt eller institutionellt våld mot homosexuella.

För ett tag sedan intervjuade jag Hans Knutagård och Elisabet Nidsjö i RFSL Malmö. Enligt Hans Knutagård är heder är ett värdebegrepp att bygga ett samhälle på. I en familjestat bär heterosexuella normer dessa – i sig totalitära – hedersvärden som definierar homosexualitet som en skam, hindrar människor att leva som enskilda individer med rätt att välja sin partner och sin väg.

Och Elisabet Nidsjö menar att våld handlar om mer än ”bara” fysiskt våld. Hot om våld, medvetenhet om straff, utfrysning och ekonomiska följder är andra sätt att utöva våld mot någon.

Och varför inte prata om institutionellt våld när en kärleksrelation mellan homosexuella par inte anses lika helig och delar av Svenska kyrkan kraftigt motsätter sig homoäktenskap? Är inte det ett tillräckligt bevis för hederskulturen i Sveriges svenskaste institution?

Det är bra att regeringen vill bekämpa hederskulturen, men det är inte bra att helhetsbilden försvinner. Integrationsminister Nyamko Sabunis beslut att flytta hedersfrågorna från integrations- till jämställdhetsavdelningen var i rätt riktning. Men hon bör möblera om i sina värdegrunder också. Kamp mot hederskultur ska ge alla individer möjlighet att utan kulturellt tvång och påtryckningar välja sin väg.

Den förra regeringens arbete mot hedersvåld och hederskultur omfattade även kampen mot heteronormer och homofobiskt våld mot homosexuella och bisexuella. Men det finns inga tecken på dessa ambitioner i den nya regeringen. Tvärtom, kamp mot hederskultur definieras som en anpassning till de kulturella heteronormer som dominerar i Sverige.

Det är inte bara de homosexuella som blir offer för denna snäva definition av hederskultur. Den smala definitionen ger också rasister av alla slag vatten på sina kvarnar.

BABAK RAHIMI

redaktör för Sverige mot rasism och ansvarig utgivare för antirasistiska tidskriften Mana