Ett filmfönster på väg att försvinna

Året har börjat bra för svensk film – mer än var tredje biobesökare under januari–mars valde att se en svensk film.

Pressutskicket från Svenska Filminstitutet kablades ut i medierna i förra veckan. Säkert fick det en och annan att känna sig förtröstansfull. Siffrorna bekräftar att svensk film fortfarande är relativt stark på de egna biograferna. I många länder inom EU är motsvarande andel betydligt lägre.

Men bakom denna tillfälliga framgång, på vad som ändå är en krympande marknad, döljer sig en oviss framtid. Och självklart vet branschen om det.

På ett branschseminarium om film på nätet i Stockholm härom veckan vädrades oro. Filmproducenterna beklagade att produktionen inte bär sig. Man lyckas inte heller uppnå samma nationella marknadsandel på dvd-försäljningen som man gör i biokassorna.

Men mest stör nedladdningen. Förutom att den orsakar allmän åderlåtning bekymrar den som beteendefenomen. Folk laddar inte bara för att slippa betala. En nog så viktig orsak är att man inte vill vara slav under bio- och tv-tablåer, regionkoder, olika nationella släpp- och premiärdatum samt butikernas utbud och öppettider. Film är bäst på bio, har branschen skanderat länge. Uppenbarligen tycker allt färre det. Man vill vara hemma och styra tittandet själv. För bolagen med invanda affärsmodeller passar det illa.

Parallellt med branschens nätskräck, men ändå tätt kopplad till den, har så två saker skett som illustrerar biografens allt skörare, mer marginaliserade roll. Eller annorlunda uttryckt, utvecklingen tycks ha nått en kritisk punkt.

För det första befinner sig landets andra biografkedja Sandrews, under nya namnet Astoria, sedan något år i upplösning. Det sedan 1980-talet rådande duopolet blir ett monopol med SF som enda aktör. Det behöver i sig inte vara sämre. Redan den förra ordningen såg till att vi fick Europas kanske högsta biljettpriser. Att utbudet på biograferna minskar är dock troligt. Och då är det inte den förhållandevis robusta amerikanska blockbustern eller inhemska succéer om livet vid Göta kanal som hotas först.

För det andra har alltså anrika Triangelfilm i Malmö slängt in handduken. Till viss del är säkert orsakerna desamma som för Astoria. Marknaden är pressad. De små är de som först får ge sig. Ändå är fallet principiellt intressant.

Triangelfilm/Spegeln satsade på filmfestivalpriser, kritikerberöm, europeisk film och regissörer utanför mittfåran som urvalsinstrument för utbudet. Hollywood, specialeffekter, genrefilm eller svensk folklighet höll man sig ifrån.

Därmed gjorde man sig i någon mening till försökskanin för bärkraften i en både i Sverige och i Europa seglivad film- och kulturpolitisk idé. Den amerikanska dominansen är besvärande, det görs egentligen mer varierad och mindre strömlinjeformad film här hemma och på annat håll. Visar och distribuerar vi den bättre kan en avsevärd nischmarknad skapas.

När Triangelfilm/Spegeln, trots uppbackning från EU, filminstitut och Malmö stad, inte klarar sig tycks denna idés bräcklighet ha bekräftats ytterligare. Kanske är det rent av dags att ge de cyniker rätt som hävdat att biografen som stabil samhällsinrättning aldrig kunnat existera utan den amerikanska förmågan att ständigt göra bra film som attraherar stor publik.

Och kanske blir det så att den film som haft en trygg avnämare i Spegeln i framtiden får hålla till godo med att visas upp på ambulerande, offentligt stödda filmfestivaler, ett slags resande kulturghetton. För dessa filmer och deras skapare, liksom för många andra, blir det sedan att försöka sälja sig i andra visningsfönster: legal nedladdning, dvd, betalkanaler, i flygkabiner, tv med mera.

Med det sagt hoppas jag ändå att Spegeln överlever. Tillsammans med Torson, bron, högskolan, dataspelsindustrin och Västra hamnen är biografen vid Stortorget en symbolisk tillgång som bidragit till vad som känns som ett mer hoppingivande Malmö och till att medelklassen åter attraheras av staden.

Triangelfilm/Spegeln har alltså förmodligen ett större värde än de tydligen alltför små distributionsintäkterna och biljettkassorna angav.