Varför är ni författare så besatta av fotboll?

Tim Adams har kritbleka ben under shortsen, men för att vara engelsk författare är han formidabelt fit; reslig och snygg med nästan perfekta tänder. I jämförelse med några av spelarna i det svenska författarlaget ser han ut som en olympisk atlet. Kanske har de något med identifikation att göra. För Tim Adams har som författare och journalist på The Observer skrivit både mer och bättre än de flesta om idrott.

Han är för stunden också lite otålig. Träning med det engelska författarlandslaget väntar. Spring i benen brottas med dess intellektuella motsvarighet i författarens hjärna. Först efterhand tar det sistnämnda över.

Tim Adams är mest känd för sin tennisbok om John McEnroe. Nu är han i Malmö för att spela fotboll. Foto: Henrik Rosenqvist

– För att författare spenderar all tid i sitt huvud och har en ständig längtan efter att göra något fysiskt. I synnerhet fotboll eftersom det är ett lagspel och skrivande är ett ensamt arbete. Dessutom är fotboll i England, och jag antar att det är detsamma här, betraktat som arbetarklassens sport och författare strävar ofta efter att vara nära folket liksom.

Det finns också en uppfattning om att fotboll är den mest estetiskt fulländade och ”konstnärliga” sporten.

– Ja absolut, fotboll är när den spelas bra helt klart en av de vackraste sporterna och det är en fin tanke att det skulle finnas någon slags länk mellan berättelsen i en fotbollsmatch och en författares berättande. Fotboll är ju ovanligt på det sättet att det kan pågå i en och en halv timme utan att någon gör mål. Det är en övning i frustration. Vilket skrivandet också är.

Någon har sagt att fotboll är som litteratur och kärlek. Lyckan växer ju mer man spekulerar kring den.

– Det är väl sant på ett sätt. Jag vet inte om du är likadan men generellt tycker män om att prata om fotboll för det betyder att de inte behöver prata om känslomässigt mer komplexa saker. Jag tror det börjar i far och son-relationen. När jag pratar med min pappa i telefon pratar jag nästan bara om fotboll, för att slippa prata om arbete eller förhållanden. Och vi har suttit på planet hit hela det engelska författarlandslaget och bara pratat fotboll. Det är ett slags flykt.

Dave Eggers har skrivit om att vara fotbollsfan i USA. Det är nästan som ett politiskt ställningstagande att som intellektuell intressera sig för europeisk fotboll där.

– Ja, det är en slags alternativgrej där, för att det är så underground och ickekommersiellt. Fotbollsintresset blir ett slags ställningstagande för konstnärlig kvalitet och integritet.

Och i Europa är det nästan tvärtom, för en intellektuell blir det ett ställningstagande att inte vara ett fotbollsfan.

– Mm, i England beror det nog mycket på det litterära sportskrivandet som Nick Hornby skapade. Det har varit ett enormt fenomen inom engelskt författande. Jag tror att det i grunden är ett sätt för män att prata om känslor.

Vilket leder till frågan, var är de kvinnliga författarna?

– Det pratades om att bilda ett kvinnligt författarlag i England också. De skulle förmodligen slå oss. Men visst, det är lite väl manligt just nu.

Du har skrivit om hur man bildar sig en uppfattning om ett land utifrån hur de spelar fotboll. Vad är din uppfattning om Sverige utifrån det?

– Sverige, hm, det fanns ett grymt svenskt lag¿ Vilket mästerskap var det när Sverige kom med precis i slutet och inte hann träna alls och gick och vann hela turneringen?

Det var Danmark, EM 92.

– Ajdå, förlåt, jag tar tillbaks det där. Men vi har ju haft en del fina svenska spelare i England. Freddie Ljungberg såklart, och Mellberg. Jag tror vi tänker oss det svenska som inte riktigt så pragmatiskt som det tyska men som ett slags mellanting mellan den stilen och den mer uppsluppna sydeuropeiska stilen. Inte så långt från vad vi vill tro är den engelska stilen.

– Och sedan har vi ju Sven såklart, Svennis. Han var ett slags heroisk figur i England i början och sedan började pressen hacka på honom och vi kunde inte alls begripa oss på honom. Han tycktes vara den där typiskt coole svensken och sedan började han bete sig som något helt annat. Men jag har ett slags kärleksförhållande till coola svenskar.

Vad säger sättet att spela fotboll om England då?

– Jag såg landslaget spela igår kväll. De representerar ett slags karaktär som saknar tanke men har massor av passion. Det handlar mycket om att spela med hjärtat istället för huvudet och det finns en känsla av en anda som det inte ska gå att betvinga över dem. Dessutom finns uppfattningen att eftersom vi uppfann spelet, eller åtminstone reglerna för det, så förtjänar vi alltid att vinna. Så det finns alltid enorma förhoppningar som alltid kraschar. Faktum är att jag aldrig håller på England internationellt. Jag kan inte. Det är något väldigt nationalistiskt över det.

Men varför är det okej att prata om nationalkarikatyrer när det gäller fotboll men inte annars?

– Jag vet inte men det är en extra obekväm sak i England. Det var i EM 96 som landslaget började använda det engelska korset istället för Union Jack och plötsligt uppstod ett slags engelsk identitet med tydliga associationer till imperietiden. En rätt obehaglig identitet.

Om du skulle ta ut ett världslag av författare, levande eller döda, hur skulle det se ut?

– Jag vet inte, Orwell var väl bra¿ men jag har en fantasi som är en helt annan sak. Det handlar om den ultimata dokusåpan. Jag vet inte om ni har samma kult kring fotbollstränare här men det finns en enorm kult kring Morinho och Ferguson och alla dem i England. Om man kunde samla dem alla på en öde ö skulle man få de högsta tittarsiffrorna någonsin.

Och tänk om man kunde ha med de döda också, Bill Shankly¿

– ¿och ”Crazy Clough”, Brian Clough, han var tränare för Nottingham Forest när de slog Malmö i Europacup-finalen. Han var komplett galen. Han var manager för Leeds i 44 dagar och började med att elda upp sin företrädares skrivbord och tvinga alla spelare att lägga alla sina medaljer i en papperskorg. Vårt författarlandslag är döpt efter honom. Författaren David Peace skrev en roman om honom som heter ”The Damned Utd”, vi har det namnet på våra tröjor.

– Clough var sinnebilden för tränaren som den tragiske hjälten och på ett sätt är tränare ofta mer sammansatta karaktärer. Vi har en del intressanta spelarkaraktärer i England också men jag vet inte vilken spelare som skulle kunna bli en litterär gestalt på det sättet. Efter McEnroe-boken hade jag planer på att skriva om en fotbollsspelare, McEnroe-boken var ju i grunden en bok om 80-talet och jag ville försöka skriva en bok om 90-talet och då vore fotbollen den uppenbara metaforen. Men det var svårt att identifiera den rätta spelaren att skriva om. Beckham kanske¿ men det känns inte klockrent.

Jag har en liten quiz till dig. Vilken berömd författare har skrivit: "Världen har genom åren gett mig en massa erfarenheter, men allt vad jag vet om moral och mäns förpliktelser är jag skyldig idrotten."

– Hm, jag tror det kan vara Sartre?

Nej, men nära, det är Camus.

– Okej, det är ju en ganska sentimental bild av idrotten. Jag vet inte hur mycket du lär dig om moral av att se en Premier League-match egentligen. Men visst, det finns ju ett slags korintiskt ideal som kanske var mer närvarande på hans tid.

Vilken engelsk författare har kallat fotboll för ”krig minus skjutning” och ”ett spel där alla kommer till skada”?

– Det är Orwell. Han var ganska avigt inställd till sport, på grund av dess imperialistiska konnotationer. Men jag vet inte, ”krig minus skju tning”¿ den är ett sätt att kanalisera aggressioner men när det är som bäst fungerar idrotten också som ett alternativ till krig.

Vi hade en match mot Danmark förra veckan som fick avbrytas för att en supporter attackerade domaren. Efter en veckas förberedande krigsretorik var det en kille som tog det på allvar.

– Ja England-Skottland brukade sluta så förr. Och jag spenderade mycket tid på fotbollsarenor på åttiotalet när huliganismen blev stor och det blev otroligt tröttsamt. En hemskt aggressiv stämning. Det är lite bättre nu men det är fortfarande väldigt aggressivt i engelsk fotboll.

Vem skrev om sitt eget spelande: "Jag spelade - naturligtvis - på vänsterkanten. Nästan omedelbart fick jag ont i knäna."

- Hm, vilket land?

Tyskland.

– Günter Grass?

Rätt. Snyggt. Vilken italiensk författare fick en existentiell kris första gången han såg en fotbollsmatch, kallade det ”ett kosmiskt skådespel blottat på mening” och skrev ”för första gången tvivlade jag på Guds existens”.

– Inte Calvino?

Nej Umberto Eco.

– Jag tycker inte man tappar gudstron av fotboll tvärtom.

Men han menade att det var meningslöst.

– Ja det är det ju, det är ett skådespel, det har en början och ett slut och det är en sluten värld, som en virtuell värld. Men det är ju fantastiskt. Det är det jag ser fram emot när vi ska spela imorgon. Att inte behöva tänka på halvtimme eller så.