Ramadans dubbla budskap

Det är fortfarande oklart om euroislam är ett begrepp med täckning utanför västeuropeiska kultursidor, men dess fixstjärna heter Tariq Ramadan – filosof, ideolog, rådgivare åt Tony Blair – och hans namn tycks lika ofrånkomligt som Ayaan Hirsi Alis i varje diskussion om islam, islamism och demokrati.

Tariq Ramadan hemma i sitt hus i Geneve. Ramadan är professor i filosofi och religion. Foto: Laurent Gilleron

När jag häromåret i Paris intervjuade Sihem Habchi, ledande företrädare för Ni putes ni soumises, rörelsen som växt fram i protest mot kvinnoförtrycket i franska förortsmiljöer, reagerade hon starkt när jag berättade att Ramadan just hade varit i Sverige och i pressen beskrivits som en upplysningsteolog som försvarar det demokratiska samhället:

”Åh nej! Ramadan är en farlig man. Han är väldigt charmerande och smart och intellektuell. Och sååå islamisk! Han har absolut gehör för europeisk debatt och vet precis hur han ska lägga orden inför en ickemuslimsk publik. Men han pratar med kluven tunga. I hans tal måste man alltid lyssna efter det som vänder sig till det islamiska samhället.”

I den amerikanska tidskriften New Republic (4.6) gör den vänsterliberale skribenten Paul Berman en omfattande och förödande genomgång av Tariq Ramadans ideologiska bagage och av de böcker som skrivits av och om honom. Endast undantagsvis har fransk kritik av de dubbla budskapen och hans kampanjmaterial till unga muslimer, som uppmanas att inte beblanda sig utanför sin religion, trängt in i den angloamerikanska medievärld som så starkt påverkar våra samtalsämnen. När Berman nu pejlar djupen i den dimhöljda retoriken kastar han också nytt ljus över vårens uppmärksammade internationella debatt på signandsight.com kring Ayaan Hirsi Ali och multikulturalismen .

Anklagelserna mot henne för ”upplysningsfundamentalism” visar enligt Berman på ”en reaktionär vändning i den intellektuella världen”. Rushdieaffären är bortglömd och dagens Rushdies jämförs ofördelaktigt med den man, Ramadan, som skrivit förord till de samlade fatworna från ”den mänskliga bombens teolog”, Yusuf al-Qaradawi, misogyn terrorförespråkare med plattformar hos både al-Jazira och Muslimska brödraskapet. Det är, menar Berman, i synen på judar, våld och kvinnor som det mörknar kring Ramadan. I fransk tv har han förordat ”ett moratorium” för stening av ”otrogna” kvinnor, men inte velat ta avstånd från sharialagarna.

Hans texter och uttalanden tenderar att glida mellan en allmänradikal kritik av kolonialism och esoteriska beskrivningar av islams inre väsen. Kallar han sig reformist ska detta vägas mot hans uppfattning om Koranens absoluta sanningsvärde: det finns en obefläckad, autentisk livsstil och den kräver bland annat modifieringar av den europeiska sekularismen.

Till dagens svenska debattmysterier hör feministernas tystnad inför denna ideologiska offensiv som vill gömma kvinnorna och halvera deras värde. Att bekämpa reaktionära idéer och strukturer har inget med fobi, men allt med demokratisk människosyn, att göra. ”Jag är mer rädd för Tariq Ramadan än för dem som är våldsamma”, säger Sihem Habchi i Paris.

LARS ÅBERG

journalist