Legendaren har desperationen kvar

Sedan Roky Erickson i slutet av sextiotalet ledde det legendariska San Fransiscobandet The 13th Floor Elevators har hans liv varit en kamp för frihet. Efter att han 1968 arresterats för marijuanainnehav tillbringade Erickson tre år på mentalsjukhus. Han diagnostiserades paranoid schizofreni och en neråtgående spiral tog sin början. Det skulle komma att dröja till 2001 tills Rokys bror Sumner fick förmyndarskap över Erickson. Den 23 februari i år myndigförklarades Roky Erickson av en domstol i Texas.

– Jag älskar den schizofrena Rokys musik men är såklart glad att han mår bra. Det är knappt en timme kvar till konserten och jag har aldrig varit mer peppad i mitt liv. Samtidigt är jag lite kluven. Det är inte den demoniska Roky från 1977 vi ska se, säger Ynas Lindskog.

Den levande legenden Roky Ericksson drog en publik som var helt annorlunda än övriga Hultsfredspubliken. Folk vallfärdade till Hultsfred enbart för att se Roky. Foto: Åsa Sjöström

– Det fantastiska med Roky är musiken och texterna, säger Anders Wideskott. Sen har vi alla myter och historier. Jag vill ta reda på vad som är sant.

– Det har ryktats att han var igång och spelade igen. Jag har knappt vågat hoppas på att man skulle få se honom, men jag tror att det blir bra ikväll.

Fyrtio minuter senare är en något annorlunda festivalpublik samlad framför Atlantisscenen. Publikmedelåldern har höjts med tio år, många har åkt ner över dagen bara för att se den här konserten. Spontana glädjeutbrott blandas med sistaminutenoro: ”tänk om han inte dyker upp?”. Alla tvivel skingras dock av en leende äldre man som dyker upp på scenen och inleder med ”It’s a Cold Night for Alligators”. Resten av konserten är historien om hur vuxna människor en regning lördagskväll blev en pojkbandspublik.

Han pratar inte ihjäl sig den gode Roky. Sydsvenskan tappade räkningen vid tjugofem ”Thank you!” men mer än så berättar han inte. Fast han strålar som en sol. De flesta av de slingrande gitarrsolona överlämnas till gitarristen Cam King men rösten finns där, även om den mattas lite mot slutet. Ryktet om Rokys rösts död är betydligt överdrivna och i ”Bermuda” känner man igen det höga, desperata tonläget från förr.

Mest jubel blir det under ”Bloody Hammer”, mest handklapp till You’re Gonna Miss Me” och mest allsång till avslutande ”Night of the Vampire”.

– Det var tolv av tio, säger Ynas Lindskog efter konserten. Enda problemet var att många i publiken bara dök upp till en rockkonsert. För mig var det som att gå i kyrkan.