Det är kört för den här gången

I januari 1992 blev det statskupp i Algeriet. Ett val – någotsånär demokratiskt – hade resulterat i att ett islamistiskt parti skulle komma i regeringsställning. Kuppen satte valresultatet ur spel, och detta accepterades av ”världssamfundet”, det vill säga väsentligen USA och EU. Det bedömdes som viktigare att det blev ”rätt” folk vid makten än att respektera ett valresultat.

Följden av kuppen blev ett kaotiskt våld mellan olika grupper, små och stora, med kanske upp till 150_000 döda under ett och ett halvt decennium. Ett annat resultat var att USA:s och EU:s tal om ”demokrati” förlorade i trovärdighet.

Likafullt upprepades handlandet efter det palestinska valet den 15 januari 2006. Lär man sig inget av sina misstag? Eller – vilket tyvärr många tror – var det den här gången fråga om en medveten strategi för att provocera fram just det kaos som nu råder?

Det palestinska valet genomfördes med en mängd internationella observatörer och dess demokratiska status var otvivelaktig. Men igen: det var ”fel” parti som fick flest röster. Då straffades de röstande (ekonomiskt och politiskt) av USA och av EU, med acceptans även från svenska politiker. De gjorde gällande att det var korrekt att försöka göra en demokratiskt vald Hamasregering funktionsoduglig genom ekonomiska sanktioner och genom att beväpna det förlorande partiet Fatah.

Vi har hört de ständigt upprepade argumenten för detta. Men hur har det gått med USA:s, EU:s (och de svenska politikernas) demokratiska trovärdighet hos de människor som det faktiskt berör? Den är obefintlig. Jag har svårt att finna någon som tycker att den går att lita på. Förlorad gick också USA:s och EU:s trovärdighet som medlare i den israelisk-palestinska konflikten. Man kan lugnt räkna med att Israel-USA-EU nu kommer att erkänna och samarbeta med den ”krisregering” som M Abbas har låtit tillsätta. En regering som inte är demokratiskt vald, men som kan tänkas ha ”rätt” åsikter, vilket är det väsentliga. Talet om demokrati ter sig än mer som hyckleri.

Låt mig klargöra en sak: jag är ingen anhängare av Hamas, eller av religiösa politiska partier överhuvudtaget, inte ens svenska kd. Jag är övertygad om att den sekulära staten är att föredra. Men demokrati måste innebära att ett valresultat ska respekteras, även om det leder till ”fel” regering och ”fel” politik. Man kan protestera mot politiken, men inte vägra att erkänna legitimiteten av en demokratiskt vald regering genom att införa sanktioner mot de röstande.

Den policy som Israel, USA och tyvärr även EU har valt betyder att ingen fredsprocess kan fungera. Det finns ingen att förhandla med som har demokratisk legitimitet. Ingen fredsprocess är längre möjlig. Politikerna kommer att fortsätta med sina piruetter men allt färre tror på dem. Och eventuella avtal kommer inte att kunna tillämpas.

Mahmud Abbas har alltså avskedat Hamasregeringen (vilket den givetvis inte erkänner med hänvisning till sitt demokratiska mandat). Nyval ska ske. Kan det ändra på situationen? Knappast. Den här gången kan det inte bli något fritt val, och valresultatet kommer inte att respekteras av de grupper som förlorar. USA, Israel och EU har ju tydligt visat att man inte behöver respektera vad folkviljan uttryckt i val. Vem – i regionen – tror längre på deras tal om ”demokrati”? Det demokratiska kortet är överspelat, dessvärre. Och det går alltså inte att få fram en palestinsk ledning som har den folkliga acceptans som behövs.

Agerandet har också lett till att Hamas radikaliseras och de ”moderata” krafterna inom rörelsen förlorar sitt inflytande. En Iraksituation har skapats (på samma sätt som nu sker i Afghanistan).

Ingen av dessa småstater, Libanon, Israel, Jordanien, Palestina, kan överleva utan massiva subventioner och hjälp utifrån. Och när hjälpen upphör (och det gör den förr eller senare; inget imperium har varat för evigt), så är det slut. Ingen stat har heller existerat i evighet.

Finns det då ingen lösning på Israel-Palestinakaoset? Enstatslösning, tvåstatslösning, trestatslösning? Ett grundläggande fel i de bedömningar och i de politiska beslut som görs är att man utgår från att ”stater” är de väsentliga aktörerna i skeendet. Vi ser ju att så inte är fallet. Jämför med Irak. Är det staten som är en aktör där? De väsentliga aktörerna är andra.

Jag kan inte se någon annan möjlighet än någon form av ”ingenstatslösning”. Man måste nog inse att romantikens idé om homogena nationalstater är överspelad. Kommer någon av dessa småstater att finnas som självständiga enheter om tio år?

I ett mycket långt perspektiv skulle kanske någon sorts federativ ordning kunna skapas som omfattar hela Mellanöstern, ett Mellanösterns EU. Men fredsprocesser mellan ”stater” – det är kört.

JAN HJÄRPE

professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet