Något är ruttet

Jag skrev en krönika om bananer (länk till höger) för ett par veckor sedan. Närmare bestämt om hur Chiquita finansierat högermilisen AUC:s terror i Colombia. Nästan genast fick jag ett brev. Det var från Martin Ågren på Hill & Knowlton, en av världens största pr-byråer som bland sina kunder bland annat har bananföretaget Chiquita.

”Vi läste (inte med förtjusning) din kolumn”, skrev Ågren. Han förklarade vidare att min artikel översatts och skickats till USA och att informationschefen på Chiquita, Michael Mitchell, skrivit ett svarsbrev som bifogades. Brevet, som nog var ett lätt modifierat standardsvar, gick i stort ut på att situationen i Colombia var väldigt svår och att Chiquita varit tvunget att betala för att skydda sina bananarbetare.

Jag svarade med förnumstiga frågor om de minst 2 245 fackliga representanter som enligt Internationella fackliga samorganisationen (ITUC) mördats av just dem som Chiquita betalat för ”beskydd”, om AUC-ledare som inför åklagare vittnat om hur mördandet utfördes för att underlätta bananbolagens verksamhet, om de 173 anhöriga till mordoffer som försöker ställa Chiquita inför rätta för delaktighet i ett systematiskt dödande. Jag frågade också om de inte ville diskutera saken på öppen plats i tidningen istället.

Jag hörde inte av dem igen.

Det enda konstiga med denna brevväxling var egentligen att syftet var så oklart. Chiquita hävdar att de var tvungna. Inget mer. Trots att de samtidigt gått med på att böta 25 miljoner dollar till amerikanska myndigheter för att ha finansierat en i USA terroriststämplad organisation. De var helt enkelt bara tvungna.

De vill inte korrigera några felaktigheter. De kräver ingen rättelse. De önskar heller inte utrymme i tidningen för ett genmäle. De skriver enbart till mig personligen för att göra mig uppmärksam på att de läst artikeln, ”inte med förtjusning”.

Jag kontaktade några av de svenska tidningar och journalister som på senare tid uppmärksammat Chiquitas samröre med högermilisen i Colombia. Alla hade blivit kontaktade av Hill & Knowlton eller Chiquita.

Aron Etzler på Flamman blev uppringd av en representant från Chiquita.

Frilansjournalisten Dick Emanuelsson som skrev reportaget i Flamman och sedan sjuttiotalet rapporterat från Latinamerika blev redan 2001 kontaktad efter att ha skrivit om Chiquitas affärer i Colombia.

Andreas Gustavsson, redaktör på tidningen ETC, berättar att de blev kontaktade av Hill & Knowlton redan efter en liten notis.

Bloggare som Lisa Förare Winbladh (”Matälskaren”) och Kristina Lindquist (”Syrran”) har själva skrivit om hur de fått personliga brev från Hill & Knowlton efter blogginlägg om Chiquita.

Inte i något av fallen har kontakterna handlat om att införa rättelser eller kräva utrymme för genmäle. Strategin kan bara tolkas på ett sätt: Chiquita och Hill & Knowlton vill helst inte att det ska skrivas mer om saken överhuvudtaget. Varje artikel om Chiquitas affärer i Colombia är en pr-förlust, oavsett vem som skriver den och varför. Varje utebliven en vinst.

Andreas Gustavsson tolkar påstötningarna som att Hill & Knowlton försöker ”åstadkomma något slags ryggmärgsreaktion hos journalister, att det uppstår ett visst obehag när Chiquita kommer på tal”.

Denna subtila skrämseltaktik är naturligtvis inte brottslig på något sätt, frågan är om den ens är särskilt framgångsrik. Men den säger något om hur vissa företag försöker – och tillåts – hantera sina snedsteg.

Politiska partier, nationer och ideologier med lik i garderoben brukar alla uppmanas att ”göra upp med sitt förflutna”. Detta krav på uppgörelse är moraliskt snarare än juridiskt men brukar betraktas som väldigt viktigt. Det kan gälla vänsterpartiet. USA eller Tyskland. Kommunismen eller liberalismen. Det handlar inte så mycket om skuld som om ansvar. Vi har ett ansvar för vad människor tidigare gjort i vårt namn.

Men ett företag? Tja, en konsekvens av det moderna varumärkestänkandet är att allt är flyktigt. Även sådana saker som skuld och ansvar. Ett varumärke kan alltid ”brandas” om, sminkas till något annat, fyllas med ett nytt innehåll. Ett företag är inte en individ i moralisk mening, det är inte en beständig organism. Dess innehåll, dess värderingar eller moral, är ständigt på drift. Ett företag kan byta namn. Som United Fruit som bland annat var delaktigt i en statskupp i Guatemala innan man bytte namn till Chiquita. Och vill man inte byta namn kan man byta gestalt. Det som ligger till last kan alltid gömmas undan genom rekonstruktioner, uppköp eller rebranding.

Det stora problemet är att på köpet dunstar inte bara det moraliska ansvaret bort, utan i värsta fall också det juridiska. Anklagelsen blir makt- och meningslös när ingen finns att rikta den mot.

Sedan uppgifterna om terrorfinansiering började spridas har Chiquita helt enkelt gjort sig av med det dotterbolag, Banadex, som bedrev företagets verksamhet i landet. När åklagare i Colombia kräver att Chiquitas amerikanska chefer ska utlämnas för rättegång är det ett krav för döva öron.

Situationen får en ofrånkomligen att tänka på Union Carbide, företaget som 1984 i indiska Bhopal orsakade tidernas största industrikatastrof, när giftig gas läckte ut från fabriken och dödade minst 15 000 människor (krishanteringen efteråt sköttes för övrigt av Hill & Knowlton). Union Carbide ägs numera helt av Dow Chemical. Det belastade företaget gled in i ett annat. Och ansvaret för en tragedi försvann ut i intet. Fortfarande två decennier efter katastrofen har fabriksplatsen enligt Greenpeace inte ens blivit sanerad. Blott en tredjedel av det överenskomna skadeståndet har enligt en Amnestyrapport nått de drabbade. Union Carbides gamle styrelseordförande Warren Anderson åtalades redan 1991 för mord i Indien, men har ännu inte behagat dyka upp för rättegång.

Maktlösheten hos de drabbade där är densamma som hos de anhöriga i Colombia som vill att Chiquita ska erkänna åtminstone ett visst ansvar för att tusentals människor mördats med hjälp av företagets pengar. Och den maktlösheten är något som internationella juridiska, ekonomiska och politiska institutioner måste ta på allvar om den fortsatta globaliseringen inte ska leda till mer konflikt och polarisering.

Visst finns en makt kvar, nämligen konsumentmakten. Den är trubbig och ofta urskillningslös, men i takt med att varumärkena blir allt viktigare blir den också allt starkare. Den uppmuntras genom etiska fonder, kravmärkning och granskande ideella organisationer och den upprätthålls genom den ökade medvetenhet som också är en produkt av globaliseringen. Den kommer förmodligen att drabba Chiquita hårt. Det är helt enkelt väldigt enkelt att välja en annan banan i affären.

Hur man bojkottar Hill & Knowlton är en annan och svårare fråga. Om normala regler gällt hade pr-byråns trovärdighet varit för evigt havererad redan efter att man på femtiotalet på uppdrag av amerikanska tobaksbolag författade den ökända rapport som förklarade att rökning överhuvudtaget inte är hälsofarligt. För att inte tala om när man hjälpte till att sälja in det första Irak-kriget genom uppdiktade vittnesmål inför den amerikanska kongressen.

Men som läget nu är har jag inget bättre förslag än heltäckande öronkåpor.

PATRIK SVENSSON

medarbetare på kulturredaktionen