Mångsidig och enkelriktad Wells

Show: Pirates of Rhapsody
Medverkande: Robert Wells, Sarah Dawn Finer, Wynne Evans, Gunilla Backman, Hanna Lindblad, Pablo Cepeda, Johan Glans m fl
Plats: Tennisstadion, Båstad 24.7

Robert Wells? Han älskar så mycket musik, att han går dagsmarscher i alla riktningar för att hämta den. Sedan sätter han alltsammans på ett och samma rullband och lastar ombord rubbet på sitt trångbodda piratskepp.

Om det nu verkligen är ett skepp. Det kan lika gärna vara en masugn, där allt smälts ner och bearbetas till patenterad Robert Wellsmusik. Detta blir en helafton präglad av den minsta gemensamma nämnarens tyranni.

Wells har en sällsynt förmåga att spela allt ungefär likadant. Vid ett tillfälle gör han en poäng av det, då han i ett raskt tempo bankar fram ett fyrtiotal teman ur sin flygel - från Händels Messias till Schuberts tomtemarsch, från Star Spangled Banner till Sportradions vinjettmusik - vilket förstås är festligt för sådana som, tja, som tycker sådant är festligt.

Han gör sig till ambassadör för den klassiska musiken, sitter gärna på pallen och rabblar namn på favoritkompositörer, men ansträngningarna sträcker sig sällan längre än att han plankar Electric Light Orchestras arrangemang av ”Roll Over Beethoven”, den som inkorporerar Beethovens Femma. Lika ytligt tycks hans förhållande till AC/DC vara; den version av hårdrocksklassikern ”Highway To Hell” som han och det schysta bandet lirade i Båstad var så renskrubbad att den fick Europe att te sig som death metal.

Lyckligtvis försöker några i besättning då och då göra myteri. Komikern Johan Glans struntar i båttemat och kör på egen hand två avdelningar med smart igenkänningshumor. Sarah Dawn Finer sjunger med pondus och själ, faller bara sporadiskt för frestelsen att waila över. Showmannen Pablo Cebeda motiverar sin plats både som slagverkare och soulsångare.

Fast den gladaste överraskningen är James Burton - Elvis Presleys, Emmylou Harris och Gram Parsons gitarrist som och nu också blivit Svenne Hedlunds. Men han har omdömet kvar, vilket är allra tydligast när han till Robert Wells komp spelar en låt av Dana Gillespie. Och plötsligt, på denna oceangångare fylld av duktiga musikanter, får vi skymten av en musiker som också har något eget att säga.