Vi blir bara fler och fler

Debatten om Kosovos framtida status är inne i en kritisk fas. Det slutar ganska säkert med medlemskap i FN. Argumenten fokuserar på Kosovos historia, nuvarande situation och på vilken effekt en lösning för Kosovo skulle få på andra folk som också kämpar för självständighet.

Men vilken betydelse får det egentligen att antalet stater i världen ökar?

Från tidigt 1800-tal kan man säga att stater har varit den dominerande enheten på den internationella arenan. De första hundratrettio åren låg antalet relativt konstant runt 50–60. Men sedan andra världskrigets slut har antalet nästan tredubblats. 1945 fanns 68 stater, nu har vi närmare 200. Och fler står i kö för att bli egna stater. Vissa beräkningar säger att så många som 2000 ”folk” har ambitionen att bli egen stat.

En stor del av världens ledare samlade vid FN:s millenniemöte i New York 2000. FN har idag fyra gånger så många medlemmar som vid bildandet 1945. Arkiv: AP 2000

Statssystemets rötter går tillbaka till fredsfördragen i Osnabrück och Münster i oktober 1648. I ett försök på att få slut på trettio år av kaos och krig föddes tanken på suveräna stater, som skulle reglera konflikter sinsemellan genom det regelverk som kom att kallas internationell lag. Konventioner, tolkningar och lagar har under mer än 350 år byggts upp för att hantera relationer mellan stater.

1914 började en ny period av kaos i statssystemet. Regelboken följdes inte och Nationernas förbund visade sig inte fungera som tänkt. Resultatet denna gång blev Förenta nationerna. Alla stater, oavsett folkmängd, fick en röst i generalförsamlingen, och man skapade ett säkerhetsråd som idag har fem fasta och tio roterande medlemmar. Också denna konstruktion har allvarliga svagheter.

Många hävdar att vi nu är inne i en ny kaotisk period. Händelserna som följde på 11 september 2001 eskalerade detta kaos. Men lika svårt som det var att förutspå statssystemet 1618 och FN 1914 är det idag att säga något säkert om vad som kommer att ersätta vår tids kaos med USA som enarådande militär supermakt.

Vissa saker kan dock sägas med rimligt stor säkerhet. En väldigt klar trend är att antalet stater i världen ökar. Kurvan är brant och inget tyder på att vi har kommit till slutet av denna utveckling. De senaste är Öst-Timor som bildades 2002 och Montenegro 2006. Andra aktuella kandidater är Västsahara, Palestina, Kurdiska Irak, Somaliland, Färöarna, Quebec och alltså Kosovo.

Dessa är några av de ”nationer” som antagligen står först i den mycket långa kön av folk som önskar sig självständighet och en plats i FN. Nagaland, Tibet, Grönland, Papua, Bakassi, Baluchistan, Mindanao, Tjetjenien, Abchazien, Skottland. Listan är lång och innehåller olika rörelser med varierande strategier för hur målet om egen stat skall förverkligas.

Jag var för några år sedan på Rapa Nui (”Påskön” i svenska skolböcker) och samtalade med ledaren för befrielserörelsen. Han berättade att deras strategi var i två steg: först egen plats i det chilenska parlamentet, sedan säte i FN som suverän stat. Jag har också diskuterat ett självständigt Sápmi med samer i Skandinavien och ett fritt Baskien med representanter för Batasuna. I varje enskilt fall är det relativt enkelt att stödja ett folk där majoriteten kräver kontroll över sina egna liv. Om en folkomröstning visar att en stor majoritet vill ha en egen stat så är det svårt att argumentera emot.

Men eftersom allt territorium redan tillhör en stat så måste varje ny stat som föds innebära en klyvning av redan existerande stater. Och det är ingen enkel process. Inte ens den fredliga förhandlingslösningen vid Tjeckoslovakiens delning var någon okomplicerad affär.

I andra ändan av spektret kan Tjetjenien vara skräckexempel på hur katastrofala väpnade befrielsekamper kan vara. Skulle Sápmi bli en realitet så skulle det betyda att allt norr om Dalälven skulle ligga i en samisk stat. Det vill säga det mesta av skogen, malmen och vattenkraften i nuvarande Sverige skulle hamna under samisk kontroll.

Om vi lyfter blicken från det enskilda fallet och ser på processen i ett globalt perspektiv så reses ett antal frågor. I och med att antalet stater ökar så reduceras storleken. Och det är inte säkert att ”small is beautiful” när det kommer till stater. Vi ser att många av de stora är ”ugly” men även för många små återstår det mycket att önska.

En värld med några jättar och väldigt många ministater – hur skulle det fungera? Jag frågade 1996 den dåvarande president Dudajev i Tjetjenien om hur hans ministat skulle kunna fungera. En yta mindre än Värmland, en befolkning på under en miljon och utan tillgång till havet gör det svårt att föreställa sig en självständig stat. Han såg fler möjligheter än problem.

I FN:s generalförsamling skulle antalet röster öka kraftigt och om småstaterna organiserade sig ungefär som de ”alliansfria staterna” gjorde under kalla kriget så skulle jättarna kunna bli nedröstade. Redan idag har FN nästan fyra gånger så många medlemmar som vid bildandet.

En oroande konsekvens av att ”alla” vill ha egen stat är utvecklingen i riktning mot ”etnisk rensning”. Är det bra med ett Palestina enbart för palestinier, Västsahara enbart för sahrawier och Kosovo för kosovoalbaner? Skapas det ett ”globalt bantustan” där alla skall leva med sina egna? Vad får det för betydelse för globalt samarbete och utveckling?

Kanske skall andra lösningar främjas som goda alternativ. Regionalisering och federationer kan kanske ge färre dåliga och fler goda konsekvenser. Många av mina vänner i Palestina har på senare år lagt till ”på kort sikt” när de kräver ”tvåstatslösning”. I framtiden kan flera av dem tänka sig en federation av folk och nationer i regionen.

Kanske är detta också en god lösning för Kosovo och andra som idag kämpar för egen stat?