Bredsida mot mansmaffian

En gång skrev jag en krönika i ett kulturmagasin, en replik på en text som en manlig krönikör skrivit i föregående nummer. Jag skrev, medveten om att min text i bästa fall skulle bli ett samtalsämne på redaktionen, i värsta fall skulle den få somliga att vilja nita mig. Det blev det senare. Chefen lämnade rasande redaktionen. Krönikören kände sig förlöjligad och bad mig att dra åt helvete.

Det intressanta med situationen var att min text var ett beställningsjobb, framhetsad under premissen att vi behövde mer tjejer i tidningen, ”tjejer med åsikter”. Jag var, kan man säga, en inkarnation av det som Maja Lundgren i sin nya bok kallar en ”kulturtjackhora” – ett kvinnligt alibi i en manligt definierad norm. Och som kulturtjackhora spelar man på männens villkor, vare sig man fattar det eller inte.

Den där händelsen kliver fram ur minnet när jag läser Maja Lundgrens självbiografiska ”Myggor och tigrar” – en bok som antingen kan läsas som en hårt vinklad spya mot, eller som ett ärligt avklädande av det mansstyrda Kultur-Sverige. Eller kanske, allrahelst, någonstans där mittemellan.

Boken har, fullt begripligt, väckt ont blod redan innan den släppts. I ”Myggor och tigrar” finns inga omskrivningar, inga fiktionaliseringar, utan dryga dussinet mer eller mindre framträdande svenska kulturpersonligheter, namngivna och med kompletta brottsregister. Det är som Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” i extrem aggroversion. ”Jag gör något man inte gör: man avslöjar inte såna här saker”, skriver Maja Lundgren apropå sin tid på Aftonbladets kulturredaktion, och fortsätter: ”Det hänger ihop med att jag inte står ut med att den politiska fasaden är så skild från det som sker i det privata.”

Som skvallerbok är den förstås en guldgruva, en gränslös bekännelseroman och krigsförklaring, närmast patologisk i sin ovilja till välvilja, perforerad av paranoia. Lundgren skriver om kodade meddelanden i tidningen, om sexistisk mobbning på redaktionen, på uppläsningar på stan, på författarträffar på familjen Bonniers Djurgårdspalats Manilla.

Hon beskriver äcklet i att betrakta manliga kollegiala ryggtavlor i beundrande samförstånd, hur manliga författares ”cockerspanieltungor” är planterade i andra manliga författares ”rövhål”, om kvinnliga vikarier som tror att de måste skratta åt sexskämt för att accepteras, om ”ryggdunkarkanon”, om ”kanonrövslickeri”. Det finns ingen försoning, bara en samling impade och elaka människor som lärt sig vad som gäller för att få stanna kvar i kompakta mansgemenskapen.

Delvis handlar den dagboksformade historien också om Maja Lundgrens tid i camorrans Neapel, och de styckena kan – och ska – förstås läsas som en parallellhistoria till händelserna i Stockholm: ännu en mansstyrd värld, hotfull, svårbegriplig. I båda världarna slås man av Maja Lundgrens känsla av att vara helt ensam, av de högst påtagliga svårigheterna som följer med att verkligen inte vara som någon annan. I en passage beskriver Maja Lundgren hur hon konverserar med en redaktör som säger att han inte vågat ta kontakt med henne. ”Är jag så fruktad?”, frågar hon, och fortsätter, lite bittert: ”För avantgardistisk för avantgardet”.

Vad ”Myggor och tigrar” egentligen har för läsvärde utanför landets kulturkretsar vet jag inte – kanske ska den bara läsas som den ”present till alla som farit illa i kulturvärlden” hon själv beskrivit den som, kanske som en deprimerande allegori över manssamhället i stort. Kanske är den bara en levande stämningsansökan. Jag kan inte säga att det är den bästa bok jag läst i år, men det är tveklöst den modigaste.

ANNA HELLSTEN

medarbetare på kulturredaktionen