Det började med en vanlig utställning. Tema: hund. Lars Vilks bjöds, som en av många konstnärer, in för att måla eller teckna något till en utställning i värmländska Tällerud.
Då tecknade Lars Vilks profeten Muhammed – som rondellhund. Och sedan var fan lös.
– De har haft tema katt tidigare. Så de varierar sig där, i Tällerud.
Lars Vilks småler när han säger det. Vi befinner oss i hans vardagsrum – eller vardagsrum förresten, en rumsbeteckning känns irrelevant. Här, i det hyrda huset strax utanför Nyhamnsläge i nordvästra Skåne, dras inga skarpa linjer mellan arbete och fritid.
De tre rondellhundarna hängdes aldrig upp i Tällerud, och som en direkt följd av det fick Sverige en egen Jyllands-Posten-debatt.
Rätt eller fel att göra karikatyr av Muhammed?
Rätt eller fel att visa dem?
Rätt eller fel att avstå från att visa dem, av rädsla för hot och våld?

Du har en viss vana vid att hudflängas. Hur känner du när du får läsa att du är dum i huvudet?
– Jag har varit med om det länge. När man inte har några argument så släpper man lös annat. Man ska läsa texter och se var affekterna finns, då förstår man dem bättre. När man blir arg ska man inte skriva eller uttala sig. Då ska man ta ett steg tillbaka och fundera på var man står. Personer som har tagit i får ångra det.
Så du blir inte det minsta ledsen?
– Näe. Jag vet inte vad jag skulle bli ledsen för. Jag har väl en syn på vad jag själv kan. Jag har varit med ett tag ju. Jag har sett konsten som en fiktiv värld, som tål vilka ord som helst. För det flyter trots allt inget blod här. Man diskuterar och sedan säger man: ”Det var en häftig debatt, ska vi ta en öl på det här?” Den som inte klarar av att slå om i det läget, och skilja på rollerna, han är oprofessionell.
Varför ville du teckna profeten Muhammed som en hund? Du kan knappast vara omedveten om att hundar ofta betraktas som smutsiga djur bland konservativa muslimer.
– Jag trodde inte att det här skulle skapa någon stor reaktion. Alla förstår inte humor. I Vestfossen i Norge har jag en bild utställd just nu som föreställer Muhammed som skär halsen av en jude medan en naziofficer ser på. Det har inte varit något liv om den.
På din beskrivning låter det som en sökt provokation. Vilket egenvärde har en sådan provokation?
– En provokation kan vara rätt tom, ju. Frågan är om man egentligen kan diskutera substans, men det här har rätt mycket substans. För vill man diskutera muslimer och islam, då är frågan: hur gör man det? Man kan ordna en debattkväll i Stockholm. Den kommer att mötas av ett begränsat intresse som sällan leder till nånting. Men gör man ett sådant här nedslag uppstår en konfrontation, som skapar stort intresse. Sedan har jag försökt klargöra min position. Att jag inte är islamofob. Att jag inte tillhör de högerextrema.
Vilka är dina skäl att göra detta i så fall?
– Jag anser mig inte besitta någon sanning. Jag har en udd mot islam, eftersom islam ofta företräds av sanningsbesittare, och sanningsbesittare är en otrevlig sort. Sådana personer är inte toleranta. Har man sanningen och denna sanning är den enda möjliga... Då ska man omvända de förtappade. Sanningen kommer att påvisa hur du ska bete dig, och det får förfärliga konsekvenser för andra. Vi har haft samma sak i kristendomen, då staterna styrdes på det sättet. Men vi är ju inte helt av med det ännu. En konstnär fick sex månaders samhällstjänst i Polen för att ha visat en nakenbild på ett kors. Det var 2003 som den domen föll. Tjugohundratre!
Jag antar att du får en del vänner du inte vill ha.
– Visst. Jag får en del påhejare bland sverigedemokrater. På hemsidan finns folk som skriver rätt dumma saker, som ”de borde ta sina kameler och flytta hem” och sådär. Men detta ligger och pyr i folkleden. Det är bättre att det kommer fram.
Känner du dig hotad eller jagad?
– Nej. Alltså... jag har fått en del gruvliga hot via mejl och telefon. ”Mina bröder i al-Qaida vet vad du gör, de ska skära halsen av dig”... Jag talade om det för polisen, men polisen är inte intresserad. Jag tolkar det som att de anser att någon hotbild inte föreligger. Jag får väl ha en blick över axeln. Hot kan skapa osäkerhet, och det finns människor som tar sådant väldigt hårt.
Hur ser du på bilden av dig själv som mediemanipulatör?
– När jag själv försökt sätta i gång något har det aldrig lyckats. Ändå tillskriver alla mig stor smarthet, som om jag sitter här och kan få världen att explodera. Dumheter. Det som inte är planerat är det som ger störst genomslag.
Du får ganska salta omdömen från konstvärlden.
– Ja, det är tveeggade reaktioner. Man vill ha uppmärksamheten, men det finns en inbyggd förväntan på att sådant som väcker uppmärksamhet per definition inte kan vara bra.
När Ingmarie Froman i tisdags i Svenska Dagbladet tyckte att du borde rita en ”judesugga”, så gjorde du det samma dag, och publicerade den på www.vilks.net. Det är en snabb debatt.
– Ja, man ska inte vara oäven! Det är så man ska gå till väga! Ville hon ha en judesugga så kan hon väl få det, även om det var ett ironiskt förslag. Men det blir självklart inget liv om det, för vi har ju hamnat där att man numera får säga nästan vad som helst om judar. Förintelsen har förlorat sin popularitet. I stället har vi fått ”den onde juden i Israel”.
Finns det faror med din internetsnabbhet? Att ha den där direkta publiceringskanalen?
– Jag skriver aldrig för omedelbar publicering. Jag snickrar. Letar i källor. Det är en ganska stor uppgift, att se till att jag har gediget material.
Hur ser en arbetsdag ut för dig?
– Varje morgon går jag upp klockan sju och skriver min lista. Den brukar omfatta 25 saker som jag ska göra under dagen.
Och om du är ledig?
– Det finns alltid saker att ta hand om. Det finns inte att jag skulle ta en ledig dag. Så det är ingen skillnad. Jag studerar konstvärlden. Jag tar reda på allting som sker där. Och en perfekt eftermiddag får jag tid att gå ut till Nimis med hammare och spik.
Är det det roligaste du vet?
– Alltså ... roligt ... Det är som ett träningspass. Man vill gärna göra det, men det finns ett motstånd. Man ska upp och klänga. Bära virke. Och så inte vara för trött när man kommer tillbaka.
Du bygger skulpturer och tecknar. Målar du något numera?
– Nej, jag försöker låta bli det. Skulle jag måla en olja ... vad skulle jag ange för skäl för att ge mig på det? Att jag behöver pengarna?
Gör du det?
– Ja, alltså, jag har ingen hög inkomst. Ni såg mina bilar. Två vita Saab 9000. Om en inte funkar så har jag den andra, och två billiga är bättre än en dyr.
Hur försörjer du dig?
– Jag föreläser. Säljer enstaka verk. Det är ingen hög inkomst, men jag lever billigt. Och jag är ganska anlitad som föreläsare. Jag gör ofta hundra eller hundrafemtio föreläsningar om året. Jag är ju lite entertainer. Jag kan ju det. Allvar är den enfaldiges sköld, brukar jag upprepa, och det lär vara ett citat från Montesquieu. Man behöver inte vara tråkig för att ämnet är allvarligt.
Jag brukar alltid erbjuda den som intervjuas att läsa texten före publicering.
– Nej nej. I trust you. Skriver du något ofördelaktigt så... dest o bättre.


30% är glada
30% är likgiltiga