Två röster om "Upp till kamp"

Rakel Chukri:
Sextiotalsnostalgin ligger som en slöja

Under en Hultsfredsfestival delade jag tält med ett gäng från Ung vänster. Jag stack ut eftersom jag var liberal. I deras ögon var jag en borgare, eller kanske snarare en naiv lakej. En kväll satt de och skämtade om vad som skulle hända med alla kapitalister efter revolutionen. Jag såg framför mig hur de skulle ställa upp mig mot en vägg. Pang. En annan kväll kritiserade jag stödet till diverse diktaturer. Då kontrade någon med att ta upp Ådalen -31.

Så här i efterhand är det tydligt att vi bara rapade upp budskap som vi hört tidigare. Jag gick in i rollen som kälkborgare. De drömde om Che och revolutionen.

När jag nu tittar på Peter Birros serie ”Upp till kamp” känns det som om min egen politiska ungdom bara var ett spår på en gammal dammig politisk platta som har snurrat i decennier.

I Lund var det också lätt att påminnas om de radikala vindarna som blåste några decennier tidigare. I AF-borgen hängde affischen från Svarta Pantrarnas möte i huset och en korridorgranne till mig på Smålands nation hade en skylt på dörren där det stod: ”Egendom är stöld – stig in”. I huset trängdes killar med Kerouackomplex, det luktade sött på efterfesterna och det suktades efter Che. Ständigt denne Che. Och så var det stormöten som likt mötena i ”Upp till kamp” var ett excellerande i poseringar och bröstande i vem som var mest politiskt rättroende.

I ”Upp till kamp” går en av huvudpersonerna, Lena, från blyg gitarrflicka till gormande aktivist. Men hon blir aldrig något mer än en politisk papegoja. Männen står på barrikaderna, kvinnorna återfinns ett halvt steg bakom. Det har kanske blivit bättre, men fortfarande tampas vänsterrörelsen med att kombinera en tuff klassanalys (som verkar vara macho av naturen) med ett jämställdhetsideal. Det var alltid killarna som pratade högst på Smålands. Goda intentioner och empiri lyckas sällan gå i takt.

Romantiseringen av de söndertuggade åren på sextio- och sjuttiotalet är märklig. När jag tittar på ”Upp till kamp” kan jag nästan förnimma dofterna och sorlet i möteslokalen. Och känslan av att allt var viktigt. Var det den känslan vi försökte kopiera på Smålands? Eller var det bara ett sätt att försöka få vår egen samtid att kännas lika viktig som våra föräldrars?

Själv känner jag ingen nostalgi kring Bob Dylan, Allen Ginsberg eller flower power även om mina första politiska idoler hämtades från sextiotalet. Tillsammans med min lillebror lusläste jag böcker om Malcolm X och Black Powerrörelsen. Fredsrörelsen såg vi som en vit angelägenhet. Det är också tydligt i ”Upp till kamp”. 68-rörelsen var framförallt en sysselsättning för medelklassens barn.

Men framförallt vill manusskribenten Peter Birro, en av Sveriges starkaste samtidsskildrare, visa på socialdemokratins svek mot de radikala ungdomarna. Det är svårt att inte göra kopplingar till dagens politiska karta. Socialdemokraterna framstår fortfarande som ett gäng mätta pampar som inte gärna bjuder in sina radikalare syskon till maktens bord.

Vilka är då dagens bärare av sextiotalsandan? Jag skulle säga alla de som står helt utanför etablissemanget: Reclaim the Street, djurrättsaktivister, förbannade feministgrupper och antiglobaliseringsrörelsen. De är också del av ett starkt internationellt nätverk. När Ungdomshuset i Köpenhamn hade intagits anordnades det inom några dygn stöddemonstrationer i hela Europa: från England till Turkiet, från Spanien till Norge.

Ändå ser både politiker och journalister de här rörelserna som marginaliserade. Jag kan inte låta bli att tänka att sextiotalsnostalgin här fungerar som en slöja. Dagens aktivister ses som bortskämda snorungar i jämförelse med de romantiserade aktivisterna på den tiden det begav sig.

Någon 68-revival kommer vi nog inte att se. Däremot kan man hoppas på en renässans för det starka omvärldsintresse som fanns då. I serien säger Lena: ”Varje gång jag sätter mig och ska plugga så får jag de här bilderna i huvudet på hur bomberna faller över Vietnam och sen kan jag inte läsa på hela dagen.”

Lite som våren 2003 då miljoner människor över hela klotet demonstrerade mot Irakkriget. I Lund gick ett tåg som aldrig, aldrig verkade ta slut. Det kändes som om Sverige hade fått en elektrisk stöt och helt plötsligt klappade hundratusentals hjärtan i takt med resten av världen. Närmare än så kommer jag nog aldrig -68.

RAKEL CHUKRI
medarbetare på kulturredaktionen