Fulheten lyser upp i mörkret

Med humor och värme berättar de på olika sätt om vemod och saknad. Två av de tre visar favoriter i repris. Det nya och överraskande svarar Lars Tunbjörk och Moderna museet för. Bara det faktum att Moderna efter några förlorade år säger sig vilja satsa på fotografi känns nytt och överraskande. Valet av utställare är däremot inte så djärvt. Tunbjörk – som för bara någon vecka sedan listades som Sveriges näst viktigaste fotograf, efter Christer Strömholm – måste anses som en närmast kassaskåpssäker satsning. Gång på gång har han lyckats överträffa våra vilda förväntningar. Så ock denna gång. Tunbjörk är närmare och vassare än någonsin och New York, som står i tur att få ta del av det svenska vintermörkret, är att gratulera.

Stockholmarna är naturligtvis också att gratulera. Förutom Tunbjörks ”Vinter” kan de glädja sig åt att de blev först i Sverige med att få en inblick i engelsmannen Martin Parrs bisarra bildvärld. Må vara att det är en nedskalad variant av den bejublade Londonutställningen från 2002 som nu gör sitt allra sista stopp på världsturnén i den svenska huvudstaden (2003 visades en nästan lika hårdbantad version i Köpenhamn).

Tillbakablicken gör halt vid år 2000. Det är synd eftersom ”världens dåligaste fotograf”, som den avgående Kulturhuschefen Uwe Bödewalt på sin svenskdanska kallade Martin Parr på vernissagen, är en mästare på att sätta fingret på det signifikativa i tiden. ”Världens produktivaste fotograf” har bara i år kommit med ett halvdussin nya fotoböcker.

Att den senaste, ”Love Cube”, som gavs ut i samband med vernissagen, uppmärksammar ett av Parrs första projekt med samma namn känns logiskt eftersom den brandgula boxen med de svartvita Parrbilderna är en ”Stockholmsprodukt”, producerad av svensk fotografis nav sedan några år, GUN – Greger Ulf Nilsson – och utgiven på hans eget nystartade förlag GUN.

”A photographer of fish, dogs and old men.” Så presenterar sig Esko Männikkö, som redan 1980 började fotografera ungkarlar i nordöstra Finland. Med sin målande melankoli har han fortsatt att berätta om ett universellt ”annorlundaskap”, om platser ”där långsamheten, snålljuset och stillheten råder”. Även om han med åren vidgat sina vyer till Mexiko, Brasilien, USA och Sverige har han hållit fast vid sitt vinnande koncept: utanförskapet.

I norra Skåne fann denne detaljkänslige fotograf samma exotism som i sitt hemland och precis som Tunbjörk och Parr har Männikkö på senare år valt att gå närmare och närmare och spegla världen i en hästs mörka öga eller låta en bortglömd papperslapp berätta en hel livshistoria.

Lars Tunbjörks färgstarka fotografier tar spjärn mot hans senaste stora projekt ”Hem/Home”. Han är tillbaka i Landet utom sig, han älskar fortfarande Borås, men har bytt fokus. Människorna har än en gång överrumplats av det stora vintermörkret och där någonstans, i det som blixten inte förmår att lysa upp, finns något som vi bara kan se med hjälp av vår fantasi.

Precis som Parr och Männikkö ser Tunbjörk saker i vår globaliserade tid som nästan ingen ser, än mindre skulle få för sig att fotografera. Mörkret till trots handlar det om ljus. Lars Tunbjörks nya utställning känns som en efterlängtad vitamininjektion mot den stundande vinterdepressionen – och som en hjälpsändning som fem i tolv kan rädda Stockholm och Moderna museet från en hotande, fotografisk svältkatastrof.

PER LINDSTRÖM

utvecklingsredaktör på Sydsvenskan och adjungerad professor i fotografi på Mittuniversitetet i Sundsvall