Det handlar förstås om gränser. Mellan dig och mig, mellan vad vi vågar, vill och inte vill. Och egentligen mindre om att överträda gränser än att undersöka var de befinner sig. Här står jag, detta är den gräns eller punkt där jag just nu befinner mig. Jag kan gå vidare, eller gå tillbaka.

Att fotografierna är arrangerade är tydligt, det finns ingenting spontant över handlingarna i bilderna. Istället blir kompositionerna så tydliga, och att Serrano i sin bokstavligen naknaste serie bilder arbetat som en klassicist, så som man förr skildrade nakenheten efter mönster från den antika skulpturen.
Men symboler i konventionell mening finns inte i bilderna. Snarare blir kropparna själva metaforer och övergångsobjekt, som antyder både transcendens och helighet. Det är inte konstigt att Andres Serranos bildsvit är en direkt förelöpare till Elisabet Ohlson Wallins omtalade serie ”Ecce Homo”.
Andres Serrano har genom hela sitt konstnärskap levt i en symbios med kristen ikonografi, beskyllts för blasfemi när han sänkte ett krucifix i en bägare med urin och av det gjorde ett lika vackert som kontroversiellt fotografi. Den minnesgode erinrar sig hur denna bild satte fart på en kampanj i USA mot att offentliga medel används för att köpa eller stötta ”obscen” konst. Andra serier lät medlemmar av Ku Klux Klan framträda som både skrämmande och vackra i sina vita hucklen – själv är Serrano färgad. Hemlösa framställdes i traditionellt idealiserande porträttbilder, och en serie fotografier från bårhus lät döden och kropparna framstå som estetiska objekt, också då tragedier låg bakom dödsfallen.
Det var länge sedan jag såg nya verk av Andres Serrano. Senast var på Malmö konsthall, där man 1996 visade en stor retrospektiv. 1997 visades ”A History of Sex” på Galleri Charlotte Lund i Stockholm. Utställningen fick DN-kritikern Lars O Ericsson att sätta kaffet eller vad det kan ha varit i vrångstrupen. Retroaktivt såg han ett mönster av spekulation i Serranos verk och ett symbiotiskt beroende av den amerikanska moralhögerns angrepp och avståndstaganden, och sist men inte minst ett konstnärligt misslyckande.
När Serranos ”A History of Sex” ganska precis tio år senare visas på Kulturen i Lund (av alla ställen!) är serien inte längre lika upprörande. För till sist vet vi att alla utställda bilder spekulerar i någonting. I den meningen hade Lars O Ericsson rätt, det finns ett mönster av spekulation i Serranos fotografi, men det är också en förutsättning i hans konstnärskap. Han spekulerar i den historiska bildens ikonografi och värdehierarkier (som han vänder på), det finns en spekulation både i ”anständighetens gränser” – och där satte både amerikansk konservativ moralism och en svensk konstkritiker gränser, vid det religiösa och vid det sexuella eller pornografiska – och i de reaktioner som överträdelserna reflexmässigt väckte.
Idag är det istället det svalt esteticerande i bilderna som får mig att reagera, något jag inte såg lika tydligt i hans fotografier förut. Att han ligger så tätt inpå det ringaktade 1800-talsmåleriet, där han bytt ut de mytologiska tablåerna mot sexualitetens.
Tio år senare framstår bilderna som mycket mer religiösa, som om de noga tillrättalagda poserna, den exakta ljussättningen och de idealiserade bakgrunderna antydde att också i de här gränsundersökningarna finns ett därbortom, en absolut skönhet, ett transcendent mål. Och att sexualiteten i så hög grad är en sfär där värdigheten och självrespekten hela tiden prövas och erövras.
PONTUS KYANDER
konstkritiker
KONST
Andres Serrano: A History of Sex. Kulturen, Lund. T o m 30.12.
0% är glada
100% är likgiltiga