Poprelaterad tidsresa på Mejeriet

Vem? Eggstone

Vad? Pop/rock/funk

Var? Mejeriet, Lund 28.9

Då vi alla var tio år yngre och vissa av oss stod med falska leg i baren eller höll pappa i handen uppe på läktaren.

Maratonfesten på Mejeriet i fredags var ett enda långt och överlag väldigt lyckat illusionstrick, en härligt iscensatt lögn som berättade för oss att vi inte alls förbrukat ytterligare tio-tolv-femton år sedan Brainpool stod och tiggde gratiskaffe i fiket, sedan Agurk Players (dagens Damn!, mer eller mindre) jobbade hårt och i motvind för att ge Lundafunken ett nytt och fräschare ansikte, sedan vi förstod att popeleganterna i Eggstone var så fantastiska att omvärlden vilket ögonblick som helst kommer att göra dem till internationella stjärnor, sedan vi gav upp tanken på att Jakob Hellman när som helst ur bakfickan ska fiska upp uppföljarplattan till debutalbumet "... och stora havet”.

Ibland bröts illusionen. Som när ett par tjejer - de hade sett ut att vara i min ålder, kanske lite äldre - fascinerat pratade i pausen om hur de stått bredvid Jakob Hellman före hans gästspel, utan att känna igen honom. ”Och jag som gillade honom jättemycket när jag var liten!”.

Många gör det fortfarande; ingen fick ett lika hjärtligt mottagande som Jakob Hellman under sin fyra låtar långa avdelning tillsammans med Eggstone. Talkörerna med hans namn var tillräckligt massiva för att skrämma iväg en betydligt mindre blyg artist än denne, men denna kväll lät han sig bara sporras av det kompakta stödet.

Han inledde med ”Vackert väder”, i ett återhållet mogentempo som placerade låten nånstans mellan Visfestivalen i Västervik och 1979 års amfetaminfestival i Soho. Första versen sjöng han hukande på en pall, men han liksom sögs upp av Eggstones drivna komp, och slutackordet slog han av med en klatschig spark i luften.

Den obskyra ”Jag är en drömmare” spelade han huvudsakligen till komp av bara sig själv, och ibland knappt ens det. ”Det är skrattretande att jag inte gjort texten färdig på 15-20 år”, kommenterade han mitt i låten trots att det nog bara var han som retades till skratt. Vi andra stod spänt och höll tummarna.

Lars Winnerbäck - en bastant rockare, i fin och nästan övertydlig kontrast till den sköre popartisten - gjorde honom sällskap för ”Tusen dagar härifrån”, ursprungligen gjord tillsammans med Perssons pack. Nostalgi blir sällan bättre eller bräckligare än så.

Mot nostalgi krävs motgift, och få gör jobbet som Timbuktu: en alltid övertygande artist, som älskar att stå på scenen och älskar att få det att synas. Han och Damn! hann med sex låtar i högt tempo - funk, reggae, hiphop, samba - och inledde med ”För länge sen”, en låt om hans uppväxt i det Lund där Mejeriet var det självklara navet. Kanske lite nostalgiskt ändå?

Mer motgift: Gabriella Ryd, med artistnamnet Gaby, singer/songwriter av den nya stammen. Utan att be om ursäkt satt hon ensam vid sitt piano, som en lundensisk Regina Spektor ungefär.

Mer lågmält blev det med Christian och Therese Kjellvander, i en enorm och känslig tagning av Tom Pettys ”Southern Accents” - fri från originalets kletiga stråkarr, istället försedd med sångharmonier från Appalacherna och en mystik som kommen ur en epok då varken Rydes bar eller Lennart Ryde existerade.

Och självfallet inte heller The Sinners, även om de ”alltid” varit hos oss. ”Numera är vi jämngamla allihop, men en gång var de jättegamla”, sa Svante Lodén från Damn! innan han introducerade tre Sinnersmedlemmar inför en gemensam och soulrockig tagning av ”Sucking You Dry”.

I övrigt? Titiyo övertygade. Thåström stannade hemma. Ebbot for till Helsingfors. Nina Persson var sjuk. Tre återbud, tre bakslag, men tre petitesser så snart The Creeps äntrade scenen för fyra finalnummer.

Den här kvällen såg de ut som The Boppers i vedhuggarkläder, men det kan man leva med när Robert Jelinek är en så fullständigt magnifik, känslig, säker och kraftfull soulsångare och kvartetten - som borde vara mycket ringrostigare än så här - är så orädd.

Mycket har hänt sedan de 1988 spelade på Mejeriet första gången. Men det som slår en med häpnad är kontinuiteten: landets bästa sångare då är landets bästa sångare nu. Ja, det händer att tiden står still.