Tiden talar mot regimen

De senaste veckornas händelser i Burma har flera paralleller till fackföreningen Solidaritets situation i Polen på tidigt åttiotal. För Lech Walesa och hans folk var det katolska kyrkan, inte buddhistiska munkar, som gav moraliskt stöd åt kampen för demokrati. I båda fallen tvingades rörelsen gå under jorden efter att myndigheterna utropat undantagstillstånd.

Mäktiga stater med polis och arméer har vid många tillfällen kommit till korta när folket har rest sig i massiva fredliga protester.

Två scenarier dominerar: I det första får statsmakten ge sig, som skedde i Filippinerna under Marcos 1986, i Östtyskland 1989, i Serbien med Milosevic 2000, under Rosornas revolution i Georgien 2004, den orange revolutionen i Ukraina eller tulpanrevolutionen i Kirgizistan 2005. Dessa och många liknande fredliga uppror har varit de vanligaste politiska revolutionerna de senaste trettio åren. När strejker, olagliga demonstrationer och massiva protester har tydliggjort att stödet inte längre finns så har makthavarna tvingats kasta in handduken. Det kan handla om dagar, månader eller år, men ingen regim kan stå emot i längden.

I andra fall har makthavarna visat sin mest brutala sida och slaktat fredliga demonstranter. Men våldet har oftast med kraft slagit tillbaka på utövarna. Denna ”backfire”-effekt har till slut blivit så stark att regimen inte kunnat överleva.

En sådan vändpunkt kom för engelsmännen i Indien 1919 när general Dyer gav order om att skjuta för att döda. 379 fredliga demonstranter dog och 1 200 skadades. Efter detta förlorade det brittiska herradömet all legitimitet och det var enbart en tidsfråga innan Gandhis ickevåldsrörelse segrade. Under apartheidregimen i Sydafrika kom en liknande vändpunkt med massakern i Soweto då polisen i juni 1976 dödade 566 demonstranter.

Det är säkerligen också en tidsfråga innan regimen i Naypyidaw avgår. Det kan ta månader eller år, men generalerna har inte framtiden i sina händer. Viktigare än när, är hur mycket blod som skall flyta i Burma innan demokratin vinner. Vi vet fortfarande inte hur många som fått betala med livet i Burma de senaste veckorna.

Många ber Kina använda sitt politiska inflytande. Jag har liten tro på att demokratiförkämparna har något stöd att vänta från det hållet. Regimen i Peking gav själv order om att skjuta för att döda demokratiförkämparna på Himmelska fridens torg i juni 1989.

I Washington har Bush uttryckt att han är bekymrad inför våldsanvändningen på Rangoons gator. Det låter ihåligt när den som ansvarar för den illegala ockupationen av Irak med hundratusentals civila dödsoffer manar till besinning.

Från Moskva sägs att detta är en fråga som är enbart Burmas inre angelägenhet. Putin vill inte att omvärlden skall få möjlighet att lyfta fram hans massiva dödande i Tjetjenien.

Kina, USA och Ryssland har stora trovärdighetsproblem i alla frågor som handlar om demokrati, mänskliga rättigheter och kritik av våldsanvändning. Deras egen praktik talar ett annat språk än läpparnas bekännelse.

Jag saknar den starka röst som en gång kom från de alliansfria staternas organisation under kalla kriget. Personer som Julius Nyerere, Indira Gandhi och även Palme kunde kritisera med så mycket starkare moralisk och politisk tyngd än de röster som dessa dagar dominerar mediedebatten om Burma.

Vi vet att Solidaritets seger i Polen 1988 delvis var möjlig tack vare massivt stöd från omvärlden. När mediernas fokus försvinner från Rangoon är vårt stöd viktigare än någonsin.

JØRGEN JOHANSEN

fredsforskare knuten till Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning i Lund