"Oupphörligt och maniskt svängig"

Text: Håkan Engström
Publicerad 17 oktober 2007 16.48 Uppdaterad 6 februari 2012 9.41

Kultur & Nöjen.
I tisdags intog ikonen Manu Chao Baltiska hallen i Malmö. Han lyckades linda Sydsvenskans recensent Håkan Engström runt sitt finger med sin vansinniga punksamba.

Artist: Manu Chao

Genre: Världsmusik

Plats: Baltiska hallen, Malmö 16.10


”There’s no room to rhumba in a sports car”, sjöng mångsysslaren Elvis Presley under två oinspirerade minuter i en av sina allra fånigaste filmer i mitten av 60-talet. Om Junkie XL får förtroendet att göra en moderniserad dansmix av ännu en Elvislåt är det läge att göra ett tillägg i texten. ”Nor is there room to rhumba at sittplatsläktaren in Baltiska hallen”.

Att ta till sig sprattelgubben Manu Chao och hans galet dansanta band i sittställning är som att försöka äta oxfilé med sugrör - man liksom inte åt det köttigaste, man är nära men ändå inte riktigt med. Manu Chao är en man för dansgolvet.

Men Malmöpubliken var inte trögare än att folk under konsertens lopp trotsade trängseln, ställde sig i bänkraderna och gjorde det enda rimliga: svarade på inviterna från scenen och dansade med. Några gick längre än så i sin efterföljelse, de började vifta med kubanska flaggor och dukar med Che Guevaras porträtt.

Det är väl någonstans där Manu Chao befinner sig, i brännpunkten mellan Elvis, Guevara, Bob Marley och Joe Strummer: en politiserad sång- och dansman med revolutionsromantiska idéer och fönstret vidöppet mot omvärlden. Bara den som aldrig sett honom live kan på allvar hävda att han står i de här döingarnas skugga, den här artisten har instant ikonstatus.

Men större än ikonen är musiken, oupphörligt och maniskt svängig. Sexmannabandet har den obegripliga förmågan att sänka tempot utan att sänka tempen eller trigga ner; på så sätt har de, tycks det, alltid en överväxel att lägga in.

Och de saknar alla genremässiga spärrar. De spelar en punksamba i vansinnestempo, som tar fasta på naivismen från de båda annars helt olika genrerna. De spelar renodlad gammaldagsreggae, rumba och mambo, eller så lägger en uppfordrande och rastlös baktakt bakom smäktande latinamerikanska ballader. Den återkommande ”Radio Bemba” låter som vinjettmusiken till dem mest anarkistiska piratstation som någonsin seglat något av de sju haven. ”Casa Babylon”, med smattrande slagverk, är ljudet av en Rambo som står i djungeln och mejar ner allt motstånd. Och när David Bourguignon tar till den akustiska gitarren är han överraskande briljant i rollen som renodlad flamencogitarrist - söker effekter, fiskar rosor och beröm, men upplevs inte billig.

Manu Chao tar med bandet in allt i sitt ljudsystem. Han löper varje lina fullt ut, och liksom i förbifarten lindar han oss runt sitt finger. Hade man inte mötts av den alltid tillnyktrande Malmöblåsten utanför hallen hade man kanske rentav börjat tro på innehållet i hans enkla slagord också.

Större eller mindre text



2 läsare har reagerat på denna artikel

50% är glada

0% är likgiltiga

50% är nyfikna

0% är arga


Hur reagerar du på ""Oupphörligt och maniskt svängig""?

  • Tack!
  • Tack Manu för en fantastisk konsert! Detta har jag sett fram emot i flera år!
  • Micke
  • onsdag 17 oktober 2007 kl 23:57

  • Gitarristen
  • Manus livegitarrist heter Madjid Fahem (han spelar bas och gitarr på nya skivan). David B. spelar gitarr på skivan, men är inte med live. Okej.
  • Johan Nilsson
  • torsdag 18 oktober 2007 kl 07:49

  • Sittande rumba
  • Du får det trist nog att låta som om det var helt bortkastat att se Manu Chao från sittplats, Håkan. Jag vill påstå att du har fel. Det var ett helt fantastiskt skådespel att från läktaren få uppleva hur bandet och publiken drev på varandra helt utan hämningar. Jag är ingen fanatiskt beundrare av Manu Chao, men bilden av detta yrvädersband och hans extatiska publik kommer att följa mig länge. Detta var extrem underhållning i ordets mest positiva mening - även från sittplats.
  • Einar Berg
  • torsdag 18 oktober 2007 kl 09:56

  • Inte bara slagord
  • Manu Chaos förmedlade visdom är inte bara slagord taget ur luften det är en modern fortsättning på 70 talets kamp för en bättre värld. Det är en känsla av solidaritet för omvärlden som han förmedlar och den lever fortfarande kvar även hos dom nyare generationerna. Manu Chao förmedlar inte bara slagord utan värme, kärlek och solidaritet och jo, vi är många som fortfarande tror på den budskapen.
  • Omme
  • torsdag 18 oktober 2007 kl 14:33

  • Tack Manu
  • Såg Manu i Stockholm med mina två söner och trots att jag är 58 år gammal hoppade jag i två timmar.Vilken entusiasm och energi!
  • Kristina Kjellgren
  • fredag 19 oktober 2007 kl 05:41

  • hohoho
  • madjid fahem spelar o har alltid spelat gitarr i radio bemba. David Bourguignon spelar trummor och har alltid spelat trummor i Radio Bemba. dessa 2 samt gambeat, basisten, är de 3 fasta bandmedlemmarna, resten byts ut av och till....
  • Rickard Eriksson
  • fredag 19 oktober 2007 kl 09:02

  • Födelsesdags barnet
  • Manu chao är det bästa presenten man kan önska sig på sin födelsedag.. FY FAN VILKEN KVÄLL!!! från en som firade sin födelsedag med den bästa konserten man kan uppleva.....
  • Marco W
  • fredag 19 oktober 2007 kl 20:54

  • Bästa Födelsedagspresenten någonsin
  • Jag fick, av mina två underbara, bästa, gulligaste kusiner (jaca och mika), världens bästa födelsedags present någonsin! Att gå o se Manu Chao! TACK MIKO O JACO :D Bästa konserten jag någonsin har varit på. Och såklart ska man se Manhu Chao igen!
  • akapuk
  • lördag 20 oktober 2007 kl 23:18
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu