Artiklar som berör detta
Artist: Manu Chao
Genre: Världsmusik
Plats: Baltiska hallen, Malmö 16.10
”There’s no room to rhumba in a sports car”, sjöng mångsysslaren Elvis
Presley under två oinspirerade minuter i en av sina allra fånigaste filmer i
mitten av 60-talet. Om Junkie XL får förtroendet att göra en moderniserad
dansmix av ännu en Elvislåt är det läge att göra ett tillägg i texten. ”Nor
is there room to rhumba at sittplatsläktaren in Baltiska hallen”.
Att ta till sig sprattelgubben Manu Chao och hans galet dansanta band i
sittställning är som att försöka äta oxfilé med sugrör - man liksom inte åt
det köttigaste, man är nära men ändå inte riktigt med. Manu Chao är en man
för dansgolvet.
Men Malmöpubliken var inte trögare än att folk under konsertens lopp
trotsade trängseln, ställde sig i bänkraderna och gjorde det enda rimliga:
svarade på inviterna från scenen och dansade med. Några gick längre än så i
sin efterföljelse, de började vifta med kubanska flaggor och dukar med Che
Guevaras porträtt.
Det är väl någonstans där Manu Chao befinner sig, i brännpunkten mellan
Elvis, Guevara, Bob Marley och Joe Strummer: en politiserad sång- och
dansman med revolutionsromantiska idéer och fönstret vidöppet mot omvärlden.
Bara den som aldrig sett honom live kan på allvar hävda att han står i de
här döingarnas skugga, den här artisten har instant ikonstatus.
Men större än ikonen är musiken, oupphörligt och maniskt svängig.
Sexmannabandet har den obegripliga förmågan att sänka tempot utan att sänka
tempen eller trigga ner; på så sätt har de, tycks det, alltid en överväxel
att lägga in.
Och de saknar alla genremässiga spärrar. De spelar en punksamba i
vansinnestempo, som tar fasta på naivismen från de båda annars helt olika
genrerna. De spelar renodlad gammaldagsreggae, rumba och mambo, eller så
lägger en uppfordrande och rastlös baktakt bakom smäktande latinamerikanska
ballader. Den återkommande ”Radio Bemba” låter som vinjettmusiken till dem
mest anarkistiska piratstation som någonsin seglat något av de sju haven.
”Casa Babylon”, med smattrande slagverk, är ljudet av en Rambo som står i
djungeln och mejar ner allt motstånd. Och när David Bourguignon tar till den
akustiska gitarren är han överraskande briljant i rollen som renodlad
flamencogitarrist - söker effekter, fiskar rosor och beröm, men upplevs inte
billig.
Manu Chao tar med bandet in allt i sitt ljudsystem. Han löper varje lina fullt ut, och liksom i förbifarten lindar han oss runt sitt finger. Hade man inte mötts av den alltid tillnyktrande Malmöblåsten utanför hallen hade man kanske rentav börjat tro på innehållet i hans enkla slagord också.
50% är glada
0% är likgiltiga