”Finns du på Facebook?” Om jag hade fått en krona för varje gång jag hört den meningen de senaste månaderna hade jag kunnat sluta pensionsspara direkt. Varje dag ansluter sig folk i min omgivning till det digitala lämmeltåg som Facebook blivit. De raggar kompisar, visar upp sina nätverk, blir bekräftade och bekräftar tillbaka. Vår tids ”Mina vänner”, fast för vuxna.

Finns du inte på Facebook verkar risken överhängande att du snart inte finns alls. I en kulturartikel i Expressen föreslog Björn Wiman begreppet ”den nya narcissismen” som samlingsnamn för vår allt mer självbespeglande tid. Facebook var givetvis ett av hans exempel: ”Kanske kommer hösten 2007 att gå till historien som den nya narcissismens höjdpunkt. Det var då det privata en gång för alla slutade vara både privat och politiskt – och helt enkelt blev offentligt. Det var [...] då hundratusentals vuxna svenskar blev besatta av en postpubertal klassåterträff på nätet.”

Socialantropologen Thomas de Zengotita, som skrivit den banbrytande boken ”Mediated”, skulle onekligen skriva under på den analysen. Hans tes är att vi nu lever i en medierad spegelvärld vars huvudsakliga mål är att få människor att känna sig som stjärnor i sina liv, en nätbaserad ”smickerkultur” där du själv och dina drömmar alltid står i centrum.

Men är den ”nya narcissismen” den enda förklaringen till intresset för sociala medier på nätet? Jag är inte så säker.

De sociala mediernas extrema genomslag i just Sverige kan också ha en annan, mer sociologisk än psykologisk, förklaring.

Kritiken av den individcentrerade narcissismen är ju egentligen långtifrån ny. Samhällsdebattörer har alltid varit rädda för att det moderna, alltmer individbaserade och självcentrerade samhället till slut ska överge alla former av gemenskap. På 1950-talet varnade David Riesman för ”den ensamma massan”, tjugo år senare talade Christopher Lasch om ”den narcissistiska kulturen”.

Dessa exempel finns också med i boken ”Är svensken människa?” där Henrik Berggren och Lars Trägårdh ser den svenska samhällsutvecklingen som just en typisk resa från förmodern ”gemenskap” till individbaserat ”samhälle”, termer som är fritt översatta från sociologins klassiska begreppspar ”Gemeinschaft” och ”Gesellschaft”.

Sverige, skriver de, har alltid varit en produkt av liberalismens krav på frihet och socialismens krav på jämlikhet och den svenska modellen är därför en sällsam blandning av individualism och gemenskap.

Och det är inte svårt att hålla med dem: folkhemstanken var socialdemokratins sätt att mildra det moderna individualiserade samhällets kyla med folkhemmets omhändertagande, varma gemenskapsretorik.

Framtiden då? Författarna till ”Är svensken människa?” spår ytterligare ökad individualism, där de sociala banden försvagas medan individerna i allt högre grad tänker på sitt.

Men Facebook-kulten tycks motbevisa den tesen.

Inte för inte är ”community” ett av nätets viktigaste ord. Idag, när materiell trygghet är en mindre brännande fråga för den svenska medelklassen än social bekräftelse, är nätet den ideala platsen för människor att ingå i gemenskaper som inte hotar, utan stärker den individuella identiteten.

För ett folk som alltid pendlat mellan gemenskap och oberoende är Facebook en perfekt kompromiss: här är alla individualister tillsammans, alla är stjärnor och publik. Ett folk som inte utan sorg begravt ett folkhem verkar onekligen ha hittat ett nytt. Byggt av speglar.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef