Oförskämt roligt, Miss Li

Pop
Miss Li och The Tarantula Waltz
Jeriko i Malmö

Kanske fanns det några på Jeriko som just upptäckt Miss Li genom hennes prydligt stillsamma Lars Winnerbäck-duett ”Om du lämnade mig nu”.

De måste i så fall ha undrat vad i helskotta det var som hände på scenen.

Linda Carlsson, som Miss Li egentligen heter, kokar ihop en ganska egensinnig blandning av pianostompiga kabarévisor, ragtime och klezmerklanger, och det är fullt blås – i dubbel bemärkelse – som gäller från start till mål.

I linje med den uppskruvade inspelningstakten – tre album på elva månader har hon hunnit med – finns det på skiva något lätt forcerat över hela uttrycket, men på scen jobbar överskottsenergin till Miss Lis fördel. Det pastischartade draget smulas sönder och kvar finns ett mustigt och vildvuxet sväng som får låtarna att leva sina egna liv.

Det låter Vilda västern-saloon, gammalt överförfriskat svenskt stadshotell och ”Zigenarnas tid” om vartannat och det är nästan oförskämt roligt.

Själv sitter den flygelspelande Miss Li halvt bortvänd från publiken men det gör inget, hon skulle nog inte kunna framstå som frånvarande eller introvert även om hon ansträngde sig.

Att flygeln placerats längst till vänster gör också att det rent visuellt blir hennes musiker som hamnar i centrum och de förtjänar det. Bohemutklädde Sonny Gustafsson dekorerar ”Let Her Go” med känsligt gitarrplockande och hjälper snällt Miss Li med flygelsolot i ”I’m Sorry, He’s Mine”. Kontrabasisten Markus Hängsel, i allmogehatt och kompletterande skägg, ger musiken ett stadigt jazzgroove.

Men starkast intryck gör Lars Åhlund, lika avspänt cool när han bara slår på en tamburin som när han spelar sina läckra saxofonsolon.

I extranumret ”Oh Boy” röjer de allihop som om det inte fanns någon morgondag men musiken går aldrig över styr, den bara vill få oss att tro att den ska göra det.

Vid det laget hade man nästan helt glömt förbandet, men det finns skäl att ändå nämna The Tarantula Waltz. Stockholmskillen Markus Svenssons enmansband rör sig över vältröskade amerikanska singer/songwriter-fält men han gör det med en utlevelse som kompenserar bristen på originalitet.

Den hastigt avslutade covern på ”Kathleen” visade också varför han blivit inbjuden att i dagarna medverka på en hyllningsgala till Townes Van Zandt. I Milano, av alla ställen.