Bruk och missbruk

Det hör nog inte till vanligheterna att en kulturtidskrift som Glänta ger upphov till rubriker på kvällspressens nöjessidor. För det krävs lite mer än kontroversiella ämnen och utmaningar (av tanken eller invanda tankemönster), saker som Göran Dahlberg och de andra göteborgarna i kretsen kring tidskriften brukar ha näsa för. Det krävs självutlämning och inblickar i olika ”profilers” intimsfärer. Privata perspektiv. Kött och blod. Något mer proteinrikt att sätta tänderna i.

En DN-skribent anade för en tid sedan ”en kollektiv mentalsjukdom av helt nya dimensioner – en alltmer grundmurad lättja som bara får oss att lyfta blicken när någon form av självutlämnande äger rum”. Om anslaget i Gläntanumret i så fall är en ”blicklyftare” kan flera av texterna i bästa fall fungera som ögonöppnare.

Kanske rentav som underlag i ett nyktert samtal om en sällan utpekad skiljelinje i svensk narkotikapolitik: den mellan brukare och missbrukare. Mellan rekreationsanvändare och ”problematisk konsument”, som sociologen Ted Goldberg kallar det i en av numrets mest läsvärda texter.

En tabubelagd skillnad (användandet av illegala substanser är ju illegalt), men Goldberg påpekar att antalet problematiska konsumenter per capita inte är färre i Sverige än i det drogliberala Holland. Den svenska nollvisionen har i stort sett resulterat i färre partydrogare, och det kanske är gynnsamt för folkhälsan (om det inte vägs upp av tung helgkonsumtion av alkohol), men kommer inte åt missbrukaren som psykologisk och social existens.

”Avsikten med det här numret är inte att skicka ut några signaler”, skriver gästande redaktörer Carl-Michael Edenborg och Daniel Berg. Ett lite ängsligt, men berättigat klargörande. Inom den politiska strategin läggs ofta en oproportionerlig tonvikt vid vilka ”signaler” man sänder till allmänheten, eller till särskilda berörda grupper, och då händer det att sakfrågan får lite diffusa konturer. Narkotikabruk som samhälleligt och medicinskt problem, till exempel.

I sitt eget bidrag granskar Daniel Berg den normgivande brittiska drogklassificeringen, där ”signalpolitik” och vetenskap hamnat på kollisionskurs. Det gäller att inte avdramatisera vissa kraftfulla substanser, men också att undvika ökat intresse beroende på rangordningen.

Psilocybin, det aktiva ämnet i magiska svampar, bedöms följaktligen som lika farligt som heroin. För åskådlighetens skull redovisar Berg siffror på att det går ett (1) dödsfall till följd av svamprus på 5_737 till följd av heroinintag. En sådan jämförelse säger väl inte hela sanningen. Ännu fler dör i så fall till följd av tobaksrökning och andra lagliga vanor, men ändå.

För egen del vet jag inte om det är möjligt att formulera sig om illegala substanser utan att skicka ut signaler. Jag har säkert gjort det bara i den här texten – och det har alls inte varit min avsikt.

NIKLAS QVARNSTRÖM

författare