Artiklar som berör detta
Lunds universitet i förhandlingar med pedofilmisstänkt
Universitetschef i Lund i barnporrhärvan
Flodgren tillbakavisar kritik
Universitetet avslöjade namnet på pedofilmisstänkt
En tjänsteman på universitetsförvaltningen i Lund har gripits av polisen misstänkt för barnpornografibrott. Rektorn säger sig ha hamnat "i ett chocktillstånd" och talar om "de mörka sidorna i [mannens] karaktär". Hennes utlåtanden (citerade av DN 19.1 2001) att mannen i fråga "är en medarbetare som [hon] känner, som har funnits på universitetet länge och som [hon] har förtroende för" och som vidare beskrivs som "socialt väl fungerande och [en] duktig tjänsteman" tycks inte spela någon roll. Nu - när han som mest är i behov av stöd, tröst och hjälp - väljer hon att låta offentliggöra hans namn inför en stor grupp av universitetsanställda. Hon lär också ha låtit universitetsförvaltningen inleda ett förfarande för hans avskedande.
Det är tråkigt att det är på ett universitet som detta händer, eftersom där om någonstans bör upplysningens och rationalismens ideal råda och där om någonstans bör fördomar och intolerans bekämpas och det är särskilt tråkigt att det är rektorn själv som ger uttryck för dessa primitiva reaktioner eftersom hennes huvudsakliga uppgift just är att stå som garant för universitetets intellektuella resning och integritet.
Nu är inte rektorn för Lunds universitet ensam; hela samhället genomsyras för närvarande av en moralpanik vad gäller pedofiler som saknar både sans och måtta. I den allmänna opinionens ögon är pedofiler genomkriminella individer som med berått mod och genom förslagen planering förgriper sig på barn och njuter av det. De är helt igenom usla och det finns inga straff, inga glåpord, inga förolämpningar som inte kan rättfärdigas genom deras allmänna vidrighet.
Detta är dock en absurd vrångbild. Den som är pedofil har olyckan att vara sexuellt intresserad av barn. Ett barn är i detta sammanhang en person som inte kommit in i puberteten. Denna sexuella inriktning är inte mer självvald än vad hetero- eller homosexualitet är. Det som ställer pedofilin i en särställning är att det är absolut förbjudet att sätta de sexuella önskningarna i verket. Detta känner alla pedofiler till. Därför är det ytterst få pedofiler som någonsin omsätter sin sexuella attraktion till barn i praktisk handling. Det stora flertal av alla pedofiler som lyckas bemästra sin sexualitet är förvisso icke kriminella. Inte heller har de gjort sig förtjänta av omgivningens ringaktning, än mindre av några bestraffningar. Tvärt om är de värda all sympati för det lidande som den sexuella inriktningen måste innebära.
Problemet är att sexualdriften är en utomordentligt stark kraft och detta gäller inte bara för heterosexuella. Det är inte lättare att få pedofiler än andra att stänga av det sexuella tankeinnehållet. Även om de flesta pedofiler, i likhet med alla de heterosexuella som saknar partner, på ett eller annat sätt lyckas hålla sin sexualitet tillbaka finns det likväl ett litet fåtal som faktiskt förgriper sig på barn. Övergreppen är vid enstaka tillfällen mycket allvarliga; våldtäkter och misshandel förekommer förvisso men sådana brott är dessbättre sällsynta.
Även om de riktigt allvarligasexualbrotten mot barn sannolikt är ytterligt få är detta förvisso ingen anledning att nonchalera det problem som ligger i att det faktiskt finns barn som blir utsatta för sexuella övergrepp. Detta är givetvis helt oacceptabelt och samhället måste vidta långtgående åtgärder för att förhindra sådana brott. Denna uppgift ger dock inte samhället någon rätt att kränka de medborgare som drabbats av olyckan att bli pedofiler. Tvärt om är en annan angelägen uppgift för samhället att ge dessa personer det stöd och den hjälp de så väl behöver.
Tyvärr är samhällets nuvarande åtgärder för att komma tillrätta med de problem som följer av att vissa människor faktiskt är pedofiler inte rationella. De åtgärder man för närvarande vidtar förhindrar inte pedofiler från att begå övergrepp mot barn och de hjälper inte personer som lider av pedofili.
Vad gör då samhället och vad borde man göra istället?
För det första är det irrationellt och dessutom obarmhärtigt att betrakta pedofiler som kriminella. Nu sätts de flesta som döms för övergrepp mot barn i fängelse där de utsätts för integritetskränkande psykoterapi som inte i någon enda vetenskaplig studie kunnat visas ha någon effekt på tillståndet. I stället borde det vara en självklarhet att betrakta pedofili som en sjukdom. En pedofil som gjort sig skyldig till övergrepp bör dömas till rättspsykiatrisk vård och tas in på sjukhus. Där bör han behandlas enligt de principer som normalt råder inom sjukvården, d v s med vetenskapligt förankrade metoder. Det finns idag goda möjligheter att hjälpa pedofiler genom att ge läkemedel som dämpar den sexuella lusten. För det andra måste den fördomsfulla och kränkande hållningen mot pedofiler motverkas. Så länge som pedofiler utmålas som klandervärda på det sätt som sker idag kommer det att vara svårt att få till stånd de medicinska hjälpinsatser som många skulle vara betjänta av. Mot bakgrund av den vanära som följer av att en pedofils läggning blir känd är det inte svårt att förstå att en pedofil knappast vågar söka sjukvård för sitt tillstånd. För det tredje är det angeläget att undanröja de många myter som är spridda beträffande pedofiler. Till exempel påstås ofta att orsaken till pedofili skulle vara att pedofilen själv varit offer för ett sexuellt övergrepp i sin barndom. För detta påstående saknas vetenskapligt stöd. Tron att det är på detta sättet leder till att behandlingen av pedofiler ges felaktig inriktning; det kan ju inte vara vidare effektivt att inrikta sig på problem som inte finns. En annan tanke som slagit rot i opinionen och som också saknar stöd i vetenskapen är den att åsynen av barnpornografiska bilder skulle stimulera till sexuella övergrepp mot barn. Man skulle ju faktiskt kunna tänka sig motsatsen; kanske kan en pedofil i stället få utlopp för sin sexualitet med hjälp av pornografiskt material. Även om det nu vore så är det givetvis oacceptabelt att utnyttja barn för att framställa sådana bilder. Av detta skäl är det nödvändigt att ha ett starkt lagförbud mot framställningen av barnpornografiska filmer och fotografier.
Men var finns de välgrundade och sakliga argumenten som motiverar det nuvarande förbudet mot att sprida konstnärligt framställda (tecknade eller målade) fantasibilder med barnpornografiskt innehåll? Är inte detta förbud ännu ett exempel på den moralpanik som råder?
Alla goda krafter bör inriktas på det verkliga problemet - att ge de personer som haft olyckan att drabbas av pedofili det stöd och den behandling som erfordras för att förhindra att några barn skall komma till skada. Rektorn för Lunds universitet bör leva upp till de ideal som råder för hennes höga ämbete och nu ropa hundarna tillbaka.
Tomas Eriksson
- docent i farmakologi vid Göteborgs universitet och
verksam som forskare i rättspsykiatri vid Vetenskapsrådet.
- docent i farmakologi vid Göteborgs universitet och
verksam som forskare i rättspsykiatri vid Vetenskapsrådet.
Mest läst på Kultur & Nöjen
- 1 Lund kvitterar i krogmatchen
- 2 Den mästerlige spelnörden
- 3 Ojämn polisfilm med starka scener och biroller
- 4 Maïwenn: ”Man kan skämta om allt”
- 5 Snackig klassikerversion visar upp talanger
- 6 Angeläget om yta och främlingskap
- 7 Hen tar hen
- 8 Ny teknik men åldrat innehåll
- 9 Hipstern i blickfånget
- 10 Så bra är låtarna
Mer från Kultur & Nöjen
Tredje gången gillt för Robyn?
Ernman kommer till Malmö
Missy Elliott gör comeback
Melodifestivallåt på Spotify
Madonna till Parken
Laleh prisad på Gaygalan
Loreen och Dead by April vidareLäsarpulsen
- 1 Kvinnor i GPS-jakt på tjuv
- 2 Tullhund käkade upp tågresenärs smörgås
- 3 Obama backade om preventivmedel
- 4 Duon tar Milano till Malmö
- 5 Tullen hittar få vapen
- 6 Tullhund beslagtog smörgås
- 7 Actaavtalet "dödar" i tredje världen
- 8 Sahlin medger skadeglädje
- 9 Olycka på E6
- 10 De rödgröna sågar teorifritt program
Toppnyheterna just nu
