Krigsskildring utan våld

Fotografi. Cecilia Parsberg. A heart from Jenin. Lukas Einsele. One Step -Beyond – The Mine Revisited. Fotografins rum, Malmö museer. Tom 24.2 2008

Det som skiljer dessa båda konstprojekt (ordet används i presentationen av de båda utställarna på Fotografins rum på Malmö museer) från vanlig journalistik är inte vinkeln – att spegla det stora genom att berätta om det lilla, den enskilda människan – eller engagemanget. Skillnaden är mer subtil och handlar om att ta ett steg tillbaka när alla andra gör tvärtom.

Cecilia Parsberg berättar om en palestinsk pojke, Ahmed, som dödades av en israelisk krypskytt 2005. Familjen donerade hans hjärta till en israelisk flicka, vilket räddade hennes liv. Ahmeds mamma talar i filmen om att gåvan ska ses som en önskan om fred och historien handlar mer om längtan efter frihet och kärlek till livet än en spektakulär organdonation. Den svenska konstnären och aktivisten Cecilia Parsberg har i flera år intresserat sig för den israelisk-palestinska konflikten och bland annat dokumenterat livet i flyktinglägret Jenin på Västbanken.

Den tyske fotografen Lukas Einsele har besökt världens mest minerade länder – Afghanistan, Angola, Bosnien-Herzegovina och Kambodja – och porträtterat och intervjuat 44 minoffer. Han har fått stor internationell uppmärksamhet. ”One Step Beyond” har bland annat visats i FN i New York och ska under det kommande året ställas ut i bland annat Afghanistan och Angola.

Einseles uppradade svartvita porträtt kan först ge ett lite kyligt intryck, men det sakliga registrerandet visar sig vara en styrka. Han behärskar inte bara storformatstekniken till fulländning utan också berättelsens dramaturgi.

Vi möter människornas allvarliga blickar och får veta vad de höll på med när olyckan som på en sekund förändrade deras liv inträffade, men slipper se att de saknar båda benen eller en arm. Einsele visar på stillbildens styrka. Hans storslagna landskapsbilder i färg ramar in raden med porträtt och låter oss möta en minröjare i arbete och sju enbenta cykelbud på en gata i Kabul.

Parsberg berör och Einsele engagerar – ändå är det här ingen himlastormande utställning som man måste se, och jag är rädd att många kommer att missa Malmö museers fotografiska höstsatsning.

”Vad ska vi göra på söndag? Se ’Världskonflikter i fokus’ på Malmö museer?”

Det goda reportaget hade behövt något mer braskande än en museal överskrift för att nå sin publik.