Dreven skapar medieförakt

Efter Ulrica Schenström-affären hörs ett nytt tonläge. I bloggosfären, inringningsprogram och på insändarsidorna anas en ny bild av mediernas drev. Den är inte smickrande.

Fredrik Reinfeldt ansätts av medierna – en vanlig syn det senaste året. Arkiv: Kent Hult 2006

Få tycker synd om TV4-reportern som satts i karantän, däremot tar allt fler Ulrica Schenströms sida. Jag sniffar till mig en förskjutning: från politikerförakt till medieförakt.

Medierna älskar att beskriva sig själva som den tredje statsmakten. Granskande. Uppnosiga. Orädda. En vakthund.

Den bilden har krackelerat. Istället tycks medierna snarare övertagit den första och andra statsmaktens uppgift: att lagstifta och verkställa.

Medierna sätter upp lagarna och de är kafkalikt oförutsägbara: Maria Borelius föll på svart arbetskraft, Anders Borg gjorde det inte. Tobias Billström sitter kvar trots obetald tv-licens, Cecilia Stegö Chilò inte. Schenström jagades bort för att hon varit berusad på krogen, hennes efterträdare Nicola Clase sitter kvar trots att hon begått skattebrott.

Medierna verkställer. Genom att pumpa frågan om och om igen försvinner utrymmet att bedriva annan politik. Reinfeldt fick ägna partikongressen åt att prata om Schenström, inte åt sin partipolitik. Till slut fanns ingen annan utväg än att kapa bort energitjuven.

Samma slutsats gjorde Laila Freivalds när hon avgick 2006: ”i rådande läge är det omöjligt att bedriva ett seriöst arbete.” Det ”rådande läget” avsåg den massiva mediebevakningen.

Den som känner sig maktlös och berövad sin makt vänder sig inte längre bara mot politikerna: medierna uppfattas sitta i samma elitistiska båt.

Föraktet riktades förut mot politikernas maktfullkomlighet, fiffel och korruption. Samma anklagelser riktas nu utan större problem mot medierna: de åtnjuter större makt än de förtjänar, de arbetar med dold agenda och pengarna har tagit över journalistiken.

Med mer makt åt medierna blir de också mer föraktade. Varje styrkebesked från medierna förtydligar maktfaktorn. Och efter varje mediedrev de senaste åren växer sig medieföraktet starkare. Kopplingen är glasklar. Medierna har blivit maktgiriga och uppfattas allt oftare som mäktigare än både riksdagspolitiker och regering.

I ett masspsykologiskt rus har tidningar, tv och radio börja lämna sitt ursprungliga uppdrag. Det handlar inte längre bara om granskning utan lika mycket om effekten. Om makten.

Därför är det farligt när dreven och granskningarna blir inriktade på effekten: på avgångarna, nya lagstiftningar och kommittéer. SVT:s ”Uppdrag Granskning” skryter i senaste numret av SVT:s interntidning om de avgångar, parlamentariska granskningar och skärpningar av rutiner som deras program tvingat fram. Det är naturligtvis ett bekvämt sätt att värdemäta journalistiken, men det omvandlar också uppdraget. Från att konsekvenslöst granska – till att utgöra makten.

När medierna slutgiltigt uppfattas att helt ha satt sig vid maktelitens bord då finns heller inte längre någon kvar att trovärdigt granska makten. Efter krogpussen har ljuset enbart riktats mot Schenström och Reinfeldt. Drevets kritik mot TV4 har varit märkligt lam och kvällstidningarna diskuterar enbart politikernas etik, inte sin egen. Vakthunden har inte någon egen vakthund.

Schenströmaffären avslöjar helt enkelt inte särskilt mycket nytt om politiker utan antyder mer om vad som står på spel för mediernas framtid.

OLLE LIDBOM

medieanalytiker på bloggen ”Vassa eggen”