Konsten att förlora

I nya numret av litteraturtidskriften Granta berättar Richard Ford om hur han försökte lämna författaryrket för att bli sportjournalist. Detta var på 80-talet. Hans första romaner hade floppat, han försörjdes av sin fru. Vad göra? Ford sökte jobb på Sports Illustrated.

George Foreman mot Muhammad Ali. ”Rumble in the Jungle”, Kinshasa 1974.

Men än idag kan Ford inte sluta att tänka på sitt ofullbordade liv som sportjournalist: ”Om jag hade fått jobbet hade jag alldeles säkert tagit det och varit mycket, mycket lycklig.”

Anekdoten säger något om den komplicerade relationen mellan konsten och sporten. Det är en annan relation än säg, den mellan konsten och näringslivet. Mer intensiv, mer präglad av hatkärlek.

Å ena sidan används konsten som mått på allt som är riktigt framstående inom sporten. En vig hockeymålvakt kan mycket väl kallas ”isens Nurejev” och ett spektakulärt mål av Zlatan kallas inte sällan för ”konstverk”. Å andra sidan finns inom sporten en, i vissa avseenden, berättigad skepsis mot kulturvärlden, som inte drar sig för att hacka på sporten, men likväl flockas kring arenorna när det vankas ett OS eller ett VM i fotboll.

Under det senaste världsmästerskapet i Tyskland satte kultursidorna rekord i texter om fotboll. Jag minns att jag tänkte, efter att ha läst ännu en analys av Miroslavs Kloses löpstil eller Decos passningsspel, att det skulle inte vara fel om samma skribenter behandlade vanliga kulturföreteelser med samma passion.

Samtidigt är det inte svårt att förstå att sporten lockar författare. I en mening är sport meningslöst, sport handlar ytterst bara om resultat, men just detta innehållsliga vakuum gör sporten, precis som Melodifestivalen, till en perfekt projektionsskärm för allehanda fantasier och innebörder. Sportens mening blir därför vad de olika aktörerna – fansen, klubbarna, sponsorerna, medierna eller författarna – gör den till.

Det blir väldigt tydligt i Norman Mailers ”Kampen”, hans mästerliga bok om titelfighten mellan Muhammad Ali och George Foreman i Zaire 1974. Här råder inget tvivel om att det är ett konstverk som Mailer bevittnar. När någon påstår att matchen var uppgjord svarar Mailer bara med att hänvisa till James Joyce: ”Visst är den uppgjord, men det är ’Ett porträtt av författaren som ung’ också.”

Alis kamp mot Foreman handlar i slutänden väldigt lite om boxning, desto mer om psykologi, om vinnare och förlorare. Mest gripande är Mailers porträtt av den knockade Foreman, som beskrivs som ”ett fyllo som försöker ta sig ur sängen för att gå till jobbet”. Han hade fram till dess aldrig förlorat. Så plötsligt är allt över.

Idag, när nästan all sportbevakning handlar om att skapa en kult kring några få vinnare, är skildringen av Foreman en nyttig påminnelse om vad sport också handlar om. Som det står i Richard Fords ”Sportjournalisten”: ”Om man kan lära sig något av sportjournalistiken, och det ligger en hel del sanning i detta, likaväl som åtskilliga lögner, så är det att man – om ens liv ska vara värt att leva – förr eller senare måste räkna med att ställas inför en fruktansvärd, svidande sorg.” Annorlunda uttryckt: att lära sig förlora är också en konst. Bara bortglömd.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef