Våra föreställningar

Per Flys magnifika tv-serie ”Föreställningar” handlar om en teateruppsättning med förvecklingar. Några blir kära, några separerar, några återförenas, några blir svikna, en familj genomgår en kris. Alla gör sig föreställningar om de andra, och alla spelar också upp föreställningar för varandra. Livet som teater, på en dansk teater.

Egentligen händer inget mer i serien än att vi ser hur samma händelser tolkas helt olika beroende på vems blick vi lånar, och varje avsnitt skiftar perspektiv. Med fantastiska resultat. Jakob, som själv uppfattar sig som kärlekstörstande och försmådd, framstår sedan i den ansatta kollegans ögon närmast som en psykotisk våldtäktsman. Och divan Eva, som i de andra skådespelarnas ögon framstår som kall och cynisk, får genast mänskliga drag när vi ser samma scener ur hennes perspektiv.

Per Fly har givetvis inte hämtat dessa perspektivskiften ur tomma luften och hänvisar artigt i intervjuer till Kurosawas banbrytande ”Rashomon” och ett par betydande romaner som bygger på samma idé. Och egentligen borde greppet inte vara så mycket att yvas över. Att saker och ting ser olika ut beroende på vem som upplever dem är knappast någon revolutionerande tanke. Det är sådant som vi påpekar för våra barn. En självklarhet.

Och ändå inte en självklarhet, då hade inte Flys serie känts så sensationell. Jag tror att serien påminner oss om en komplexitet som alla vet existerar men som vi dagligen glömmer eller till och med förtränger.

Så här: de flesta berättelser, inte minst de som dagens nyhetsmedier förmedlar, skildrar ett förlopp, ur en vinkel. Det är så man skapar effektiva berättelser, genom att renodla, strukturera, vinkla, och ta bort sådant som stör.

Ett exempel: den version som svenskarna fick av Schenström-affären byggde på att medierna konsekvent tolkade varje händelse så att alla tvivel om vad som egentligen skett suddades ut. Av en paparazzibild och en krognota byggde medierna en oslagbart effektiv berättelse och när Schenström till slut fick gå var det egentligen inte för det hon hade gjort på krogen, utan för att hon misslyckades med att parera den berättelse som hon fastnat i. Hon gjorde det som extremt pressade människor gärna gör. Det vill säga ljög.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur samma affär hade sett ut om Per Fly hade regisserat den för tv. Han hade, gissar jag, skildrat allt som leder fram till den fatala kyssen; hur statssekreteraren sedan försöker hantera chocken över att se sig själv pussas i tidningen; hur hennes familj och chef reagerar över samma bilder. Sedan hennes tafatta försök att korrigera misstagen och hur detta bara gör allt ännu värre, samtidigt som man hade fått se hur TV4-journalisten får en klapp på axeln av sina manliga kollegor.

Denna berättelse hade inte varit mindre spännande eller effektiv, den hade inte heller undvikit frågan om de inblandades ansvar, men den hade haft en etisk dimension som jag ofta saknar i dagens journalistik: i stället för att agera som en dömande instans, hade en sådan berättelse visat oss hur komplext människor fungerar och agerar.

Författaren John Berger fångade idealet väl en gång: ”Aldrig mer ska en historia berättas som om den vore den enda.”

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef