Tid för eftertanke

Är du den du tror att du är? Den andra tror att du är? Eller den du tror att andra tror att du är?

Frågorna kan tyckas banala. Som tonårsklotter på en skoltoalett. Och visst: att ringa in en person är naturligtvis mer komplicerat än så. Inte minst som människan i sig är motsägelsefull och komplex, och bilden av henne avhängig en rad faktorer.

Ändå har den här sortens tankar viss relevans när man står inför verk av Fiona Tan. En väg går just via frågor om identitet och vad som formar den, på det kulturella och det personliga eller allmängiltiga planet. Med åren har Tans fokus förflyttats mot det senare, och hon visar att ingenting bör tas för givet. Att perspektivet förskjuts allt eftersom nya historier tar form. Eller att ett nytt perspektiv kan bidra till att forma en annan historia.

Fiona Tan är en av dessa konstnärer som brukar dyka upp i samband med stora, internationella utställningar. För några år sedan visade nedlagda Baltic Art Center i Visby en stark utställning med hennes verk, och nu är det Lunds konsthalls tur att presentera henne separat.

Utställningstiteln ”Time and Again” anknyter till en tematik som rör tiden, minnet, det återkommande och det som gör skillnad. Vilket i och för sig är riktigt. Men i centrum står ändå begrepp som identitet och frågan om vem som berättar ditt liv. Eller hur detta liv berättas och/eller förstås. Det subjektiva blir det väsentliga (även tiden kan upplevas subjektivt i många av Tans verk), och allt beror på vems perspektiv det är. I förlängningen kan man dessutom tala om makt eftersom den som skriver historien också har makt över den.

Fiona Tan behärskar sina medel väl. Hon rör sig obehindrat mellan foto, video, film och text och har en uppenbar känsla för bildmediets kraft. ”Time and Again” är en fin och sparsmakad utställning, som blandar nyare verk med äldre. Det är också en utställning man inte bör rusa igenom. Som en generös gest, men också som en uppmaning till publiken att stanna, har konstnären placerat kopior av fasadens långbänk inne i hallen.

Från dem kan man följa huvudnumren: den digitala installationen ”Changeling” (”Bortbytingen”) och det vackra videoverket ”A Lapse of Memory” (här översatt till ”Minnesfel”) som gör sig utmärkt i det inre respektive första rummet. Den senare är berättelsen – eller berättelserna – om Henry, som fördriver dagen – eller dagarna – i en kunglig paviljong, byggd som en orientalisk dröm. Platsen speglar gestalten och vice versa.

Kameran följer honom genom de förfallna rummen och registrerar hans såväl vardagliga som excentriska sysslor, som tycks helt bortom tiden. Perspektivet skiftar, fantasi och fiktion vävs samman liksom spåren av västerländsk och österländsk kultur samt därmed förknippade vanor. Och någonstans i skärningen mellan alltsammans befinner sig den gamle, bitvis förvirrade mannen, som verkar både hemtam och främmande på en gång och vars förflutna tycks lika ogripbart som hans väsen.

Minst lika glidande är karaktären – eller karaktärerna – i ”The Changeling”, en sorts porträttstudie iscensatt med anonyma bilder av japanska skolflickor från seklets början. Installationen, med två projektioner, laddas ytterligare av Anita Björks distinkta stämma i rollen som flicka, mamma och mormor. Kanske rör det sig helt enkelt om olika uppenbarelser, speglingar eller projektioner av en och samma person.

”The Changeling” inbegriper en rad tolkningsprocesser, som rör både bild och text – två kommunikationsformer som ofta vävs samman hos Fiona Tan, gärna utan att bekräfta varandra. Snarare är det som om hon vill understryka att varje så kallad sanning tål att omformuleras och att allt inte är vad det ser ut att vara.

Det senare uttrycks lika enkelt som effektivt i närmast hypnotiska ”Downside Up” från 2002, där konstnären genom att vända en filmad sekvens upp och ned får oss att betrakta skuggorna som om de vore verkliga. Ett sätt att ompröva hur vi uppfattar, definierar och tolkar världen. Och hur denna omvärld uppfattar, definierar och tolkar oss.

JELENA ZETTERSTRÖM

journalist och konstkritiker