SVT kampanjar

Häromdagen fick jag äntligen tag på ett eftersökt exemplar av ”Seize the day”, en av Saul Bellows minst kända romaner. Romanen är ännu oläst, för jag fastnade i förordet där författaren Cynthia Ozick reflekterade kring litteraturens svårigheter att hävda sig i en tid när bilderna från film och tv dominerar.

Det var ett förord som inte var intressant i kraft av sin originalitet, utan för att det var så typiskt. Jag vet inte hur många gånger genom åren som jag läst eller hört utläggningar om litteraturens överlägsenhet gentemot de rörliga bilderna. Som om de inte utgjorde två komplementära konstarter, som på olika sätt berikar våra liv.

Anledningen till att litteratörerna ägnat en betydande kraft åt att påpeka de rörliga bildernas underlägsenhet stavas konkurrens. Ju mer televisionen inkräktat på litteraturens område, och ju mer våra läsvanor utmanats av andra medievanor, desto angelägnare har det varit för litteratörerna att påpeka bokstävernas överlägsenhet.

Resonemanget är naturligtvis inget styrkebesked för litteraturen. Om man bara kan hävda sin egen förträfflighet på bekostnad av andra framstår man inte som särskilt stark. ”Go negative” heter det på kampanjspråk. Oftast förlorar alla på det, också den förmenta vinnaren.

Ironiskt nog befinner sig televisionen numera i samma position som litteraturen gjorde förr. I en globaliserad medievärld där internet och det digitala utbudet erbjuder fler valmöjligheter än vi kan föreställa oss har SVT och andra etablerade aktörer tvingats revidera sina maktanspråk. ”Fraktionaliseringen”, ett annat ord för våra allt mer nischade kulturvanor, är ett faktum erkände SVT:s vd Eva Hamilton nyligen i en intervju i Svenska Dagbladet. SVT ”blöder” och måste nu övertyga politikerna om att man inte längre är ”en dominerande gigant på tv-området. Vi försöker visa att det snarare är de kommersiella mediehusen som är de verkliga jättarna”.

SVT försöker också hantera krisen genom att ”go negative”. I kampanjen ”fri television” slår SVT i en film fast att TV3 och TV5 inte är ”svenska kanaler”, och en annan film talar pedagogiskt om för oss att andra medier ägs av mediekonglomerat medan SVT ägs av dig och mig. Jag gillar licensfinansierad statstelevision men ogillar självidealiseringen som grepp. Även SVT har ägare som styr deras frihet, det är ju för att påverka dem som man ytterst gör kampanjen.

Men framför allt ger kampanjfilmerna bilden av att SVT:s verkliga problem är dagens stora mångfald av medier: att kampen står mellan de goda (ni vet vem) och de onda. Som att världen ändå var bättre när ett monopol fortfarande var ett faktum.

Här finns ett pedagogiskt problem. För även om SVT:s problem är mångfalden så är det inte tittarnas problem. Tittarna lever idag i en medievärld där tillgången på television, även kvalificerad sådan, aldrig varit så god som nu. Och våra medievanor ändras. SVT måste helt enkelt acceptera att det kan vara lika bra med 300 000 passionerade tittare som med en miljon slötittare. Kvalitet måste bli ett egenvärde. Som Eva Hamilton säger: ”Vi måste inte vara störst.” Det är detta som man måste övertyga sina ägare om.

Romanen överlevde televisionens intåg. Och den goda televisionen kommer med all sannolikhet också att överleva dagens ”fraktionalisering”. Men då gäller det, för att tala med författarna, att fånga dagen. Inte förneka den.

DANIEL SANDSTRÖM

Sydsvenskans kulturchef