Fredspris på fel grunder

Nobels fredspris går i år till FN:s klimatpanel (IPCC) och Al Gore för insatserna för att öka kunskaperna om människoskapade klimatförändringar. I en lång rad av omtvistade beslut i fredsprisets historia är detta ännu ett.

När den österrikiska pacifisten och fredsaktivisten Bertha von Suttner övertalade sin gode vän Alfred Nobel att ändra i det testamente som han skrev i Paris 27 november 1895, och utöver fyra naturvetenskapliga pris lägga till ett för fredsarbete, så formulerades kraven på värdiga mottagare således: Priset skall ges till den ”som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Den norska Nobelkommittén utses av Norges storting och har fått i uppgift att dela ut fredspriset enligt de riktlinjer som testamentet beskriver. Som alla andra, är också detta testamente juridiskt bindande. Det är alltså inte upp till ledamöterna i kommittén att tolka innehållet hur som helst.

Även om klimatfrågan är oerhört viktig och kandidaterna både duktiga och goda människor är det svårt att komma fram till något annat än att årets tilldelning klart bryter mot testamentets text.

Gore och IPCC är bara de senaste i en lång rad av prisvinnare som inte uppfyller de kriterier Nobel ville belöna. Under flera år har insatser på andra områden än fred tilldelats priset. När ordförande i kommittén, Ole Mjøs, eller dess sekreterare, Geir Lundestad, går i svaromål så hänvisar de i vaga ordalag till ”nya tider”, en ”ny syn på fredsbegreppet” och till att ”världen ändrar sig”.

Men testamentet är detsamma och de har ingen rätt att använda pengarna som testamenterades till något annat än det som Alfred Nobel önskade. Några gånger har de hävdat att miljöproblem leder till krig och att miljöarbete således kan vara fredsrelevant. Men faktum är att trots relativt omfattande forskning så har det inte kunnat påvisas att miljöproblem leder till väpnade konflikter.

Det kan till och med vara så att gemensamma problem, som till exempel klimatproblematiken, kan leda till att stater tvingas samarbeta mer. När man bokstavligen ”sitter i samma båt” kan viljan att gemensamt bekämpa hoten också smitta av sig till andra områden.

Även om dagens fredsrörelse inte dominerar den offentliga debatten, så är arbetet mot krig fortfarande ett oerhört viktigt arbete. De väpnade konflikter som i decennier härjat i Colombia, Västsahara, Nagaland i nordöstra Indien, Palestina, Kongo och Indonesien, och de förödande ockupationerna av Afghanistan och Irak är alla exempel på behovet av ett ökat fredsarbete.

Priset, rätt använt, skulle kunna spela en konstruktiv roll för att stödja nedrustning och förbrödring i dessa länder. Efter 11 september 2001 har världen skådat en ökad upprustning i väldigt många länder.

Miljöproblemen är värda ett eget Nobelpris. På samma vis som när det gäller ekonomipriset bör det upprättas ett nytt pris, gärna ”till Alfred Nobels minne”. Men respektera fredspriset och Nobels vilja.

JØRGEN JOHANSEN

fredsforskare knuten till Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning i Lund