Träden viktigare än husen?

I Stockholm avgjordes tävlingen om tillbyggnaden av Gunnar Asplunds klassicistiska stadsbiblioteket från 1928 för några veckor sedan. Mer än tusen förslag lämnades in, den här typen av tävlingar tilltalar främst relativt oetablerade arkitekter på den internationella scenen.

Sex arkitektfirmor fick i uppdrag att skissa vidare på sina förslag, och som slutlig segrare står Heike Hanada från Tyskland, tidigare uteslutande verksam som lärare i arkitektur.

Hon har lagt en stor inglasad huskropp på så stort avstånd som möjligt från Asplunds, och knutit samman dem med en lång och flack entrébyggnad. Man kliver inte in utan snarare ner i biblioteket genom den nya entrén. Glasbyggnadens fasad är täckt med stora geometriska blommönster, men är i övrigt en konventionell kontorsbyggnad, med cirklar och cirkelsegment som ibland bryter upp monotonin i fasad och plan. Det växer också träd på de nya byggnadernas tak, och entrédelen gör en stor cirkelrörelse kring en nyanlagd park.

Förslaget andas alltför mycket respekt för Asplund. Avståndet och de återhållna, ganska karaktärslösa formerna konkurrerar förvisso inte med den gamla byggnaden, men de tillför heller inte mycket – jo, kanske en fin utsikt inåt parken, fast i gengäld med en bedövande brist på variation ut mot Odengatan.

Det har också skett till priset av de 20-talsklassicistiska byggnaderna som idag vänder kortsidorna mot Odengatan. Blommönstret i fasaden lär i längden bli tröttsamt och visar att arkitekten inte litat på att byggnadens struktur håller att exponeras för tydligt. Man kan också ifrågasätta om en glasbyggnad med all den ljusexponering och de klimatproblem det innebär är särskilt bra för vare sig böckerna eller besökarna.

Det har blivit ett typiskt kommissionsbeslut, i demokratisk ordning men trist. De flesta av de utvalda förslagen är sämre, inget av dem är värt att realisera – även om tvåan har stora förtjänster, ”Dikthörnan” av finske arkitekten Mauri Korkka som valt att bygga in nästan allt i kullen bakom, med en fin och rolig rumslighet inuti. Också han är onödigt vördsam mot Asplund och har inte förmått integrera det nya med det gamla. I gengäld bevaras två av de tre klassicistiska byggnaderna, och hela lösningen fungerar bättre ut mot Odengatan, vilket är viktigt.

I Sverige ska man rita svalt och konventionellt modernistiskt och framför allt bevara träd om man vill vinna arkitekturtävlingar – så som även skedde i det vinnande förslaget om Lunds domkyrkas besökscentrum. Numera månar man mer om träd, som lika gärna kan planteras på annat håll, än om byggnader, som man aldrig kan få tillbaka.

Jag tror inte på den här typen av gigantiska öppna tävlingar. Mängden av förslag och kravet på något slags bisarr ”rättvisa” gynnar systematiskt gyllene medelvägar. Riktade uppdrag till arkitekter som själva är på Asplunds nivå (och kanske bättre!) hade kunna tillföra Stockholm nya kvaliteter, inte bara utplåna och spä ut de gamla. Så gjorde man med Moderna museet, och med det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Så borde skett också här.

PONTUS KYANDER

konstkritiker