Ålamörker

När åt du ett utrotningshotat djur senast? Det är fullt möjligt att det inte var så länge sedan. Visste du att torsken finns på svenska Artdatabankens rödlista som ”starkt hotad”? Eller att ålen är listad som ”akut utrotningshotad”?

Är det möjligt, tänker du. Utrotningshotade djur finns väl inte att köpa på Ica?

Jo, faktiskt. Så illa är det. När det kommer till fisken så har både svenska miljölagar och djurskyddslagar gigantiska revor i de legala nät som sållar bort verksamheter som skadar vilda djur och vild natur. Det som är otänkbart på land sker i systematiska och organiserade former i haven. Hur det kan komma sig?

Två lite ogripbara och liknande skäl griper in i varandra: det första är att det som sker under ytan inte syns och alltså inte upprör någon opinion, det andra är att ingen äger fisken i havet. Det här sista är det som brukar kallas ”allmänningens tragedi” – det vill säga: det som ingen äger skyddas av ingen. Har det då ett värde blir det kapplöpning om att ta hand om det enligt logiken: ”tar inte jag det så tar bara någon annan det.”

Så medan svenskar, danskar och polacker slagits om att ta upp mesta möjliga av torsken har bestånden i Östersjön och i Västerhavet minskat med cirka 90 procent på bara tjugo år, och medan skandinaver och sydeuropéer slagits om vem som ska fånga mest ål, har antalet ålbebisar (så kallad glasål) som flyter hit med Golfströmmen från Sargassohavet minskat med 99 procent på 25 år. De vuxna ålar som fiskas upp idag är resultatet av glasålsinflödet hit till Sverige för kanske tjugo år sedan; den dramatiska minskningen av vuxna ålar kommer alltså inte att visa sig förrän om tidigast tio–femton år. Världens ledande ålforskare förutspår att om allt ålfiske upphör i_dag, kommer ålstammen i bästa fall att vara återhämtad inom 80 år. Med en 90-procentig minskning av ålfisket kommer det att ta 200 år. I bästa fall.

Risken att vi får avstå från luad, halmad och fläkt ål på både julbord och gillen inom några få år är kort sagt överhängande hur vi än gör. Skulle Fiskeriverket som genom ett mirakel våga ta strid mot de hundratalet kustfiskare som fångar ål, och stoppa fisket – blir vi utan ål. Stoppar man inte fisket, blir vi också utan ål. Fast i det första fallet har vi chansen att åter fiska ål om sisådär åttio år, men så långt sträcker sig kanske inte människans – eller i alla fall Fiskeriverkets – perspektiv?

Jag har skrivit om ålens svindlande livsresa förut, och ska inte gå in på den här – jag kan bara nämna att dess vandringar 6 000 kilometer fram och tillbaka mellan Sverige och Sargassohavet har att göra med en kontinentaldrift som började för 200 miljoner år sedan. Det vi har gjort mot ålen liknar i hög grad det vi gjort mot atmosfären. Hundramiljoneråriga fungerande ekosystem har brutits ner på bara några få år. Att i det läget bekymrat filosofera kring den gamle kustfiskaren som ”en utrotningshotad art” är inte bara kortsynt, det är direkt korkat. Människan är inte utrotningshotad: det är ålen som är det!

Vad ska vi människor äta då? Mitt svar är enkelt och övertygat. Vi ska äta fisk! Vildfångad fisk är det mest generösa, miljövänliga högproteinhaltiga och nyttiga livsmedel naturen har gett oss. Det är det enda – förutom i viss mån lite älg och rådjur – som vi inte behöver odla, mata, gödsla, vakta, medicinera eller skydda mot skadedjur och ogräs, det enda som reproducerar sig i ofattbara mängder i det vilda, helt av sig självt – och på kuppen håller de marina ekosystemen i balans och förbättrar vattenkvalitén.

Och just för att vi vill äta fisk ska vi skydda fisken. Ett torskfiskestopp på bara två år skulle ge oss torsken tillbaka i Östersjön och dessutom ett friskare hav. Rädda fisken och rädda också fiskaren! Om fiskeriförvaltningen bara hade varit lite klokare och inte premierat fiske på torsk som under de stora torskboomåren på 1980-talet gick till både djurfoder och tippen, skulle vi idag haft minst dubbelt så stora fångster som idag, och torsken hade inte behövt vara på rödlistan. Och en sak till: då skulle världens alla läkare utan problem kunna fortsätta predika sina hälsobudskap: fisk är ju inte bara ett miljövänligt livsmedel, det är nyttigt också!

Men – då kommer vi in på en sista känslig fråga kring hur vi ser på oss själva och fisken. Vad är viktigast för oss egentligen: att äta den nyttigast möjliga fisken, eller äta den minst utrotningshotade?

I Sverige har vi ett problem: fet fisk från Östersjön som sill och skarpsill, samt insjöfisk innehåller så pass höga halter av miljögifter att Livsmedelsverket rekommenderar oss att inte äta den mer än en gång i veckan. Men ”torsk från Östersjön och all fisk fångad på västkusten och i öppna havet”, skriver myndigheten, kan alla äta ”utan inskränkning”. Problemet är bara att den miljömedvetne konsumenten vet att just sill och de flesta insjöfiskar finns i överflöd, medan torsk och de flesta rovfiskar från Västerhavet är mycket hårt ansträngda och borde skyddas.

Valet tycks vara pest eller kolera, men vi får ändå inte ge upp hoppet. Det goda med fisken är att den har en unik förmåga att återhämta sig om den får chansen. Världshaven ekar idag tomt efter att industriflottorna tömt dem på mellan 70 och 90 procent av de fiskar som en gång fyllde dem – men med kloka fiskeripolitiska beslut skulle både bestånden och fångsterna på sikt kunna återhämta sig.

Tills vidare: ät sill, flundra, sej, insjöfisk, skaldjur, MSC-märkt fisk (Marine Stewardship Council är en internationell miljömärkning på hållbart fiskad fisk), Kravmärkt fisk och odlad växtätande fisk som karp och tilapia. Odlad rovfisk som lax är ett halvbra alternativ, eftersom laxen föds upp på vildfångad så kallad foderfisk – alltså finns en naturlig gräns för hur mycket rovfisk vi kan odla.

Och – det är det just det vi måste börja lära oss nu. Att det i naturen finns en gräns. Bara börskurser kan förväntas stiga i alla oändlighet; inte fiskfångster. Däremot kan fisken som det mesta annat i naturen ge oss sin närapå oändliga gåva. Utan att människan behöver göra något alls bara förnyar den sig, och förnyar sig. Och förnyar sig.

Vänner! Ersätt ålen med sill på årets julbord.

ISABELLA LÖVIN

journalist och författare